Sissela Kyle
Sissela Kyle regisserar Come From Away säsongen 2025.
Du gjorde Top Hat hos oss 2015. Välkommen tillbaka! Du måste tyckt om det eftersom du är här igen.
“Det var underbart. Malmöoperan är en fantastisk arbetsplats. Det känns som att folk som är där älskar sina jobb. Det finns en sådan stolhet över arbetsplatsen. Det är ganska ovanligt och man känner sig lyckligt lottad att få vara där.”
Bergman kallade husets scen för Stora Bu, för den var så skräckinjagande stor. Håller du med?
“Nej, jag har suttit som publik och upplevt att den känns intim. Man kommer så nära. Så jag kände inte att den var skräckinjagande, snarare att det fanns underbara möjligheter. Oftast har man problem på andra sätt, att scenen är för grund och att man därför inte riktigt har möjlighet att göra det vad man vill, man har inte plats.”
Så du är tuffare än Bergman?
"Nej, han var nog tuff som få, men hade ju sina demoner att tampas med."
Idéerna kring hur man kan berätta något, vad det finns för perspektiv på något, har jag alltid haft.
Hur blev du regissör?
“Jag har haft det i mig ända från scenskolan. Då sa kollegiet att de trodde att jag skulle ge mig på regi så småningom. Jag blev väldigt förolämpad, för jag ville bara vara en underbar skådespelare. Jag ville inte alls att de skulle se något annat hos mig. Men idéerna kring hur man kan berätta något, vad det finns för perspektiv på något, har jag alltid haft. Min skådespelarkarriär har tuffat på så mycket att jag haft fullt upp hela tiden men i 50-årsåldern bestämde att “Nu ska jag göra detta!”. Det var på Stockholms Stadsteater, jag fick förtroendet av Benny Fredriksson. Sedan har det rullat på. Jag har gjort några roller också, lite grejer på film och tv, men annars har jag satsat på regi.“
Sover man sämre när man regisserar än när man spelar?
“Ja, det skulle jag säga att man gör. Det kan verkligen funnas ögonblick när man tänker “Det här ska jag inte utsätta mig för”. Det kan vara skådespelarna, det kan vara tekniken, det kan vara ens egen oförmåga, att man inte hittar rätt. Det är fruktansvärt! Men det är också det roligaste som finns.”
Hur motiverar du dina skådespelare?
“Det är fullkomligt individuellt. Mot en del måste man vara rak och tydlig, vilket kan vara smärtsamt. I andra fall ska man lirka och locka. Jag har en väldig respekt för skådespelaryrket. Jag är själv skådespelare och vet hur ofantligt svårt det kan vara. Jag tror inte det hänt mig att jag kommit på kant med en skådespelare, jag har nog hittat mina vägar.”
Så du är ingen demonregissör?
“Nej. Jag trivs inte i konflikter. Men jag räds dem inte heller.”
Top Hat var din första musikal, eller hur?
“Ja, det var det. Och hittills enda. Jag regisserade Det stora teaterkalaset som var en musikalisk revy när Stockholms Stadsteater fyllde 60 år.Det är underbart att arbeta med musik och text i samklang. Jag tyckte om musikalformen redan innan, och när det sitter rätt tycker jag att det slår det mesta.”
Men du har en dirigent att slåss med...
“Man får inse att musiken är en medspelare, en av huvudrollerna, och förhålla sig till den huvudrollen. Det är så otroligt viktigt att musiken sitter rätt, så där får man underordna sig, tycker jag.”
Förväntar sig folk att du ska vara rolig?
“Ja, det gör de. Och många tycker också att jag ÄR rolig.”
Tycker du det är jobbigt?
“Nej, det tycker jag inte. Jag försöker inte vara rolig, jag är helt enkelt rolig, tydligen. Det är inte min strävan. Jag försöker bara vara uppriktig.”
Och så skrattar folk?
“Ja. Men inte alltid, tack och lov. Jag tycker inte jag plågats av det.”
Det finns de som hävdar att komedin är den svåraste formen av teater. Håller du med?
“Komedi är underbart. Komedi är fantastiskt. En komedi som har en riktig berättelse, där man har det komiska perspektivet, det är det bästa jag vet. Men det svårt att hitta rätt, så det inte blir plumpt. Går man det minsta fel blir det ju inte roligt. Det är subtilt. Som en slags musikalitet. Att man förstår, känner i kropp och sinne: Hur ska pauseringen vara, vad ska man trycka på för att det uppstå den här underbar saken som är komik. Och det kan bygga på förväntningar eller överraskningar. Det är så delikat. Det är fruktansvärt.”
Har det hänt att du stått på scen och försökt vara rolig och ingen har skrattat?
“Det har jag förträngt i sådana fall. Det vill jag absolut inte komma ihåg, det låter gräsligt.“
Ja, skrattet är ju det enda kvittot på att man lyckats.
“Ja, men där har jag det förspänt, eftersom folk VILL skratta. De vet att jag är rolig, då finns det en beredskap att skratta.”
Är Come from away en komedi?
“Nej, men den har roliga inslag. Det är en fantastisk berättelse, med ett mänskligt perspektiv. Det komiska finns förstås alltid med när man skildrar det mänskliga, men Come from away är mer berörande, skulle jag säga”.
