Johan Ulfsparre
Johan Ulfsparre har sjungit i Malmö Operas barnkör och gör nu rollen som Alidoro i Askungen
Hur kom du i kontakt med Malmö Operas barnkör?
“Mamma såg en artikel om barnkören i Sydsvenskan och skickade dit mig. Jag gjorde audition på våren och skulle egentligen börja till hösten, men då kontaktade körledaren Kristina Wessman Svensson mig redan innan och undrade om jag ville sjunga Trollflöjten i på Opera Hedeland i Danmark under sommaren.
Hur gick det till?
“De skulle först ha tre danska pojkar som gossopraner, men två av dem hamnade i målbrottet precis innan, så de strök alla de redan hade. Då blev det jag, Oscar Zia och Kristian Grundberg som fick rollerna. Jag kastades verkligen in i det och det var väldigt överväldigande till en början. Men det öppnade verkligen mina ögon för opera.”
Hur var det att vara med i barnkören?
“Först var det läskigt. Jag var bland de yngsta, det var många äldre, men det var kul. Jag såg fram emot att åka dit varje onsdag och bara sitta och sjunga i två timmar. Jag tyckte det var skönt att inte vara i skolan men ändå träffa en massa nytt folk som var mer lika mig än de jag gick i skolan med.”
Barnen som sjunger i barnkören är små, men de förväntas vara väldigt professionella. Hur upplevde du det?
“Jag kände tidigt att ‘OK, du ska kunna dina grejer’. Jag tror jag blev väldigt disciplinerad ganska fort. Jag visste redan att jag ville sjunga när jag blev äldre och jag ville göra bra ifrån mig. Jag lärde mig mycket om hur man sköter sig bakom scenen. Du kan inte hålla på att skrika, du får inte röra rekvisitaborden. Du är där för ett jobb. Jag tyckte om att få ta det lite seriöst.”
Jag var inte någon stjärna i skolan, men jag blev ganska självsäker av att sjunga. Jag var inte så nervös. På scenen är där jag hör hemma.
Vad tror du det gjorde för din personlighet
“Jag var inte någon stjärna i skolan, men jag blev ganska självsäker av att sjunga. Jag var inte så nervös. På scenen är där jag hör hemma.
Man slutar i barnkören i de tidiga tonåren. Vad hände sedan?
“Då var jag med i St Petri Ungdomskör och jag gick på gymnasiet på Latinskolan, klassisk sång. Jag hade kul där. Min sånglärare Emilia tyckte att jag som countertenor nog borde söka mig till London. Det blev en morot för mig. Min plan var att jag skulle söka direkt efter gymnasiet, men jag hade aldrig flyttat hemifrån, att börja direkt till London kändes lite väl mycket. Så jag sökte till Vadstena och gick där i två år. Sedan sökte jag två skolor i London och kom in på båda. Jag valde Royal Academy of Music.
Hur blev du countertenor? Missade du målbrottet?
“När jag gick i barnkören var jag väldigt nojjig för att jag skulle tappa min sopranstämma. Ofta är det så att när pojkar kommer i målbrottet slutar de sjunga. När de kommer tillbaka har rösten droppat. Men när jag hamnade i målbrottet kunde jag ändå fortsätta att sjunga, även om mitt tal var upp och ner. Kristina sa att jag skulle fortsätta sjunga högt, för det funkade fortfarande. Min röst har blivit mörkare, den är inte hög sopran längre, den har mognat med tiden. I Vadstena kanske den äntligen fick sjunka ner lite, jag fick med hela kroppen, inte bara sjunga i falsett. Det var nog där jag hittade rösten. “
Det finns nog fler roller för tenor än countertenor. Bekymrade det dig?
“Inte så mycket nu för tiden. Som nu Askungen. Det är egentligen en basbarytonroll. Jag tror folk är mer villiga att testa lite nya grejer. Sedan finns det barock, Händel. Så jag är inte superorolig.
En kollega till dig, Morten Grove Frandsen, berättade att man som countertenor antingen sjunger ängel eller dåre.
“Vi har alltid en ängel och en djävul på våra axlar. Det vore kul om man fick visa båda. Men det är kanske lite roligare med dåren, eftersom jag tycker det är kul att agera.”
Askungen blir din professionella debut. Hur känns det?
“Det känns läskigt, så till vida att allt känns oklart. Vad som ska hända nu? Jag har gått i skolan i 20 år. Det är upp till mig nu. Att bestämma vad det ska bli av med lilla mig.
