Sergej Rachmaninov
Den unge Sergej Rachmaninov möttes av stormande applåder när han framträdde som solist i sin första pianokonsert. Framtiden såg ljus ut, men så kom katastrofen, uruppförandet av den första symfonin 1897.
Recensionerna var förgörande, och den 24-årige tonsättaren föll ned i en djup depression. Han kunde varken äta eller sova och än mindre skriva musik.
PIANOKONSERT NR 2
Med hjälp av psykologen och hypnotisören Nicolai Dahl fick Rachmaninov tillbaka tillräckligt mycket självförtroende för att skrivkrampen skulle släppa. Det nya seklet inleddes med återuppväckt skaparlust i den andra pianokonserten.
Efter de inledande ackordens kyrkklockor följer en generös rad musikaliska motiv. I den andra satsen hör vi det överjordiskt vackra tema som blev Eric Carmens stora pophit All by Myself 1975.
Som alltid hos Rachmaninov finns många skikt i musiken. Under den smäktande melodin böljar en uppsjö av rytmiska figurer och stämmor. Vid varje lyssning finns något nytt att upptäcka.
Sergej Rachmaninov (1873–1943)
STORA HÄNDER
Rachmaninov var en lysande pianist och spelade med stor exakthet och rik klangbehandling. Hans ovanligt stora händer täckte en hel oktav och en kvint, från C till G plus ackordtoner däremellan.
Solostämman är tekniskt och uttrycksmässigt mycket krävande. En utmaning som framstående pianister i generation efter generation tar sig an med kärlek och entusiasm.
Konserten blev en omedelbar succé och är fortfarande en av de mest älskade pianokonserterna. Karriären tog fart och Rachmaninov var flitigt engagerad och uppskattad som pianist, tonsättare och dirigent.
SYMFONI NR 2
Men skulle han våga sig på att komponera en ny symfoni? Det skulle krävas flera år av kamp mot oro och tvivel innan den andra symfonin låg färdig. Rachmaninov insåg att han måste utgå från sina egna känslor och sitt eget djup för att vara trovärdig och nå in i sin publik.
Inledningen är mörk och trevande, men öppnar sig så småningom till ett klangligt landskap, vidsträckt som den ryska stäppen. I den konfliktfyllda andra satsen hörs Rachmaninovs signatur, den gregorianska melodin Dies Irae – Vredens dag ur Requiemmässan.
KREATIVITETENS SEGER
I adagiosatsen finns ännu en av dessa ljuva, sångbara melodier som Eric Carmen gjorde till en popballad, Never Gonna Fall in Love Again. Den väldiga symfonin avslutas i triumfatoriska kaskader.
Kreativiteten segrade över självkritiken. Rachmaninov vågade lita på sina egna konstnärliga ideal och skapade musik som griper tag i lyssnarna lika starkt idag som vid det bejublade uruppförandet 1908.
Sergej Rachmaninov (1873–1943)
Pianokonsert nr 2 (1900–1901)
Symfoni nr 2 (1906–1907)