Möt: Agneta Eichenholz
Sopran
Du sjunger över hela världen, men är egentligen en Malmögrebba från »orten«. Hur började den resan?
- Jag gick på Hermodsdalsskolan. Senare blev det en sådan värstingskola att de la ner den, men min musiklärare där var alldeles ny. Hon lät mig och en kompis gå från lektionerna för att sjunga, hon upptäckte att jag kunde. Jag tror inte jag visste det. Eller snarare, jag trodde att alla kunde sjunga, det var så självklart för mig. Att det sedan tar tio år att lära sig sjunga på riktigt är en annan sak.
Hur lärde du dig det?
- Jag har gått hela vägen här i Malmö — kommunala musikskolan, musikgymnasium, Musikhögskolan. Direkt efter började jag jobba här på teatern, med Kristina från Duvemåla. Och en av mina första sångpedagoger fanns här, Karin Mang Habashi. Hon har betytt väldigt mycket för mig.
Vad fick du lära dig av henne?
- Att hitta och kunna identifiera mig med min operaröst. Jag kommer inte från en musikfamilj. Det var inte alls självklart för mig att sjunga så.
Vad är det för skillnad på att sjunga med din naturliga röst och din operaröst?
- Jag kallar det min flickröst eller min visröst. Då sjunger jag med det som finns. Men för att sedan kunna höras över en orkester i de stora salarna krävs det teknik. Du ska också orka sjunga sex timmar om dagen när du repeterar. När det väl är föreställning kan man förhoppningsvis njuta av det, men när man har en ny roll framför sig är det ganska slitsamt.
Ta Fallet Makropulos, hur ser den processen ut?
- Jag försöker börja ett år före premiär. Makropulos är extra krånglig eftersom den är på tjeckiska. Jag får först lära mig allting som ramsor, samtidigt måste jag helst förstå vad jag säger. Det är en väldig massa nötande och inte världens roligaste innan man knäcker den koden. Då sjunger jag inte mycket. Jag sitter möjligtvis vid pianot för att få med tonerna, men jag försöker i det längsta att inte sjunga, för om man börjar sjunga en massa fel, är de så svåra att öva bort. Ju äldre jag blir, desto mindre tid ägnar jag åt att sjunga. Men jag lägger kanske mer tid på att tänka och känna. När jag har klart för mig hur jag vill att det ska vara, är det lättare att få det ur mig.
Vad är nästa steg?
- Då behöver jag en pianist. Sedan vänder jag mig alltid till en sångcoach, så att jag inte gör fel rent sångtekniskt och får lida för det också. Repetitionsperioden är tuff, så det blir ganska många timmar på gymmet för att orka rent fysiskt. Makropulos är en opera som jag inte kan och jag ska försöka att inte lyssna för mycket i förväg. Jag vill själv bilda mig en uppfattning om vem min rollgestalt är, för det färgar också hur man sedan sjunger. Jag tänker mig att hon är ganska egensinnig, så det är nog bättre att jag försöker vara mig själv så mycket som möjligt.
Har man sjungit Lulu, då tänker de att man nog kan sjunga allt svårt i världen. Så det är jättespännande för mig nu.
Hur åldras man som sopran?
- När jag var yngre spelade jag väldigt unga flickor – Gilda i Rigoletto, Violetta i Traviata, hos Mozart finns en hel drös unga tjejer. Men nu börjar det hända saker. Jag vill inte bara spela de här unga små flickorna som blir åtsagda av någon annan vad de ska göra. Nu får jag komma in på de mer dramatiska rollerna, där rollkaraktären ofta också har en egen vilja. Det kommer sig av att jag för tio år sedan sjöng Lulu på Covent Garden. Och har man sjungit Lulu, då tänker de att man nog kan sjunga allt svårt i världen. Så det är jättespännande för mig nu. Det innebär mycket jobb, det är mycket pluggande och mycket gymträning, för jag måste höras över ännu större orkestrar. Nu räcker det inte med att sjunga små vackra toner längre, jag måste hitta mer färger, mer röst men också en större dramatik.
Skulle du vilja vara odödlig?
”Jag är nog rädd för att dö men ännu mer rädd att inte hinna leva eller att inte lyckas leva på riktigt. Hur man nu gör det.”