Louise Alenius

Kompositör

Louise Alenius

Varifrån fick du idén att skriva en opera om incest?  
Jag har alltid varit intresserad av tematiken. När jag blev vuxen fick jag reda på att två personer jag kände väl hade varit utsatta. När jag tänkte tillbaka på hur de var som barn, tyckte jag det var otäckt och fascinerande på samma gång.   

Hur förberedde du dig inför arbetet?  
Min research gick ut på att tala med personer som varit utsatta för incest, varit i kontakt med någon som varit det eller arbetat med det. Jag ville se om det fanns något mönster som gick igen som jag kunde använda för att skapa mina karaktärer. En viktig person i Silent Zone är brodern. Han är inte själv utsatt, men som vuxen får han reda på att systern varit det. Han ställer sig frågan om han visste vad som pågick.  

Tvekade du aldrig att ta dig an ett så kontroversiellt ämne?  
Det är inte mycket tvivel förbundet med projektet. Jag tycker faktiskt att vi på ett sätt borde skapa fler verk om de ämnen vi inte talar om.  

Vad får publiken vara med om?  
Silent Zone är en kammaropera, så det är en liten ensemble med sångare och musiker. Åskådarna rör sig kring ett hus som saknar ytterväggar. Man kan inte se allt från en plats, så ingen får samma berättelse. Publiken är vittnen till något som aldrig riktigt syns, men man anar att något som inte är rätt försiggår. Familjen, en mor, en far, en son och en dotter, gör ganska normala saker, men de gör dem utan att titta på varandra, de kommunicerar mycket lite. De sjunger inte till varandra, utan med en inre stämma, de sjunger inte i dialog.

Du har låtit dottern vara tyst. Varför? 
Jag kunde inte få henne att sjunga. Jag kunde inte få det att passa till hennes karaktär. Men plötslig en dag, långt in i arbetet, insåg jag att hon inte säger något. Det är hon som bär tabut. Det var också något jag upptäckte, att människor hittar sätt att kommunicera på, de blir bara inte alltid hörda. Det är inte alltid ord man använder. Man ser det hos unga människor som skär sig, och på så sätt signalerar att de behöver hjälp. Det är de signalerna som vi ska bli bättre på att se och förstå.

Din musik pendlar mellan att vara lyrisk, nästan sakral, och våldsam och dramatisk. Hur skulle du beskriva den?  
Jag har ingen lust att göra svår, komplicerad musik som bara är för få, det intresserar mig inte alls. Jag försöker skriva musik som alla människor kan vara i, kan lyssna till, knyta an till. Jag försöker balansera det emotionella och melankoliskt romantiska som ligger naturligt i min musik mot något som har mer friktion eller spänning i sig. Det är en balansgång mellan att undvika att dränka folk i känslor och inte hålla igen så de inte kan känna något själv.  

Det finns en scen där fadern förgriper sig på dottern, men samtidigt minns han något annat. Kan du beskriva? 
Han beskriver sin egen upplevelse av övergrepp, samtidigt som han förgriper sig mot sin dotter.  
Try to relax. It is all about strength. How tight the muscles are when we turn off the light. Sometimes I am a child, sometimes I am my father when he turned off the light. I ate what I was fed and tried to forget”.   

Det är något jag inte kan förstå, men som händer. Vid incest, men också med våld. Folk som har utsatts för våld kan utsätta andra för våld. Man gör det man lärt. Det är viktigt att förövaren, i det här fallet fadern, inte bara är en ond människa. Det var viktigt för mig att visa att han också är en sönderslagen människa, det var därför han förstör den människa han älskar mest, nämligen dottern.  

Det är en mycket stark pjäs. Fick du reaktioner från publiken du helst varit utan?  
Ja, det var några som gick. Det handlade nog om att det var för otäckt. Det fanns också några som själv hade upplevt något liknande och som var väldigt tacksamma för att någon berättade deras historia. Några av dem kände inte att pjäsen var något de ville uppleva, de tyckte det var viktigt att den visades men orkade inte själva vara i rummet. 

Läs om föreställningen Silent Zone

Intervjuare: Torgny Nilsson