Fredagskonsert – Mozarts sista mästerverk

Under denna fredagskonsert framför vi två mästerliga kompositioner av Mozart: Mässa nr 16 och Symfoni nr 41. Välkommen hit och låt dig beröras av Mozarts mest kraftfulla och konstnärliga uttryck.

Med Mässa nr 16 (eller Mässa i c-moll) sprängde Mozart gränserna för sina tidigare kompositioner. I Mässa i c-moll sammanför han den sena barockens struktur och teknik in i den klassiska form han redan var mästare i. Men han fullbordade aldrig verket. Ändå är Mässa i c-moll storslaget och pampigt och ett av Mozarts främsta körverk.

Symfoni nr 41 fick smeknamnet Jupiter, efter den romerska mytologins högste och främste gud, i början av 1800-talet, långt efter Mozarts död. Kompositionen har inspirerat många tonsättare, till exempel ”symfonins fader” Joseph Haydn. Symfoni nr 41 är en flerstämmig triumf och anses vara en av de främsta symfonierna inom den klassisk musiken, och det verk som för evigt skrev in Mozart bland de stora mästarna.

Mer om Mozarts verk

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) komponerade sin stora mässa i c-moll under 1782-83. 1781 hade han flyttat från Salzburg till Wien. Han var 25 år, ung och energisk och mycket talangfull och kom nu äntligen iväg från sin kontrollerande far Leopold Mozart. 4 augusti 1782 gifte sig Mozart och Constanze Weber (1762-1842) i Stefansdomen. De gifte sig mot Leopolds vilja, ingen i Mozartfamiljen gillade familjen Weber och ingen av dem var därför heller närvarande.  Ett år senare åkte paret till Salzburg för att Constanze äntligen skulle lära känna Mozarts far, systrar och vänner.

I ett brev till Leopold hade Mozart förklarat att han lovat sig själv att skriva en mässa när han skulle presentera sin fästmö för familjen, ”ett sanningsbevis för mitt löfte att gifta mig”. Verket anses också allmänt vara Mozarts hyllning födelsestaden. Paret stannande i Salzburg i två månader. Strax innan de skulle åka hem framfördes 26 oktober 1783 den högtidliga Mässan under en romersk-katolsk gudstjänst i Peterskyrkan i Salzburg. Musiken spelades av Mozarts gamla kollegor i Salzburgs hovkapell, med Constanze som förstasopran.

Några dagar senare åkte Mozart och Constanze hemåt. Det var sista gången Mozart var hemma i Salzburg och han kom aldrig mer att träffa sin syster Nannerl. Varken Leopold eller systern hade låtit sig bevekas och var fortsatt kyliga mot Constanze, som förstås var mycket ledsen.

Mässa nr 16, i c-moll

I Mässa nr 16, mer känd som Mässa i c-moll, sprängde Mozart gränserna för sina tidigare kompositioner vilket kan förklaras med flytten till Wien; han kom här att hänfört djupdyka i Bachs och Händels musik. I C-mollmässan sammanför han den sena barockens struktur och teknik in i den klassisk form han redan var mästare i. Men han fullbordade den aldrig. Ändå är verket storslaget och pampigt och ett av hans främsta körverk - vid sidan av hans Reqiuem, som han heller inte fullbordade.

Endast Kyrie- och Gloria-satserna är helt färdigställda av Mozart. Skisser fanns också till Sanctus och Benedictus varav delar gått förlorade. Agnus Dei-satsen och delar av Credot saknades helt, och man tror att andra tonsättares musik kompletterade vid framförandet.   

Constanze sjöng den del av Credot som färdigställts, Et incarnatus est, musiken är för övrigt en slags prototyp till Susannas Trädgårdsaria i sista akten av Figaros bröllop. Mozart återanvände senare också musik från Kyriet och Gloria till kantaten Davidde penitente 1785, men med ny text av Lorenzo da Ponte.

Flera senare tonsättare har skapat olika versioner av verket. Under kvällens konsert framförs den holländske musikologen Clemens Kemmes rekonstruktion. Kemmes återuppbyggnad är gjord med stor respekt för kompositionen med likadan inspiration av Händel och Bach samt med Mozarts egen musik, som musiken till arian Se il padre perdei från operan Idomeneo, ett verk Mozart skrev strax innan han flyttade till Wien. Kemme startade projektet 2006 och under några år framfördes versioner runt om i Europa allteftersom rekonstruktionen pågick. 2017 la Kemme fram rekonstruktionen som doktorsavhandling vid musikkonservatoriet i Amsterdam som året därpå publicerades på förlaget Breitkopf & Härtel.

Mozart; den bäste och främste - inte alltid den lyckligaste

Under några lyckliga år med stora framgångar levde Mozart och Constanze ett förhållandevis gott liv men hela tiden över sina tillgångar. De hade exklusiva vanor, dyr våning med betjänt, husa och egen häst. Ingen av dem kunde hushålla och ingen av dem ville sänka sin standard. Sommaren 1788 var Mozarts omständigheter förfärliga, han var i det närmaste utfattig, hans popularitet i Wien var i dalande och paret upplevde stora påfrestningar i äktenskapet. Han ber sin frimurarvän Michael Puchberg om ständiga pengalån och skriver i ett brev att ”svarta tankar” ofta hemsöker honom. Denna sommar skrev Mozart sina tre sista symfonier, nr 39, 40 och 41. Kanske var det tänkt att de skulle ses som ett sammanhängande verk. Ingen av de tre symfonierna varken publicerades eller tycks ha framförts under hans livstid.

Medan symfoni nr 39 är lyriskt och ljus och nummer 40 är mörk och djupt tragisk andas symfoni nr 41, trots tonsättarens omständigheter, flerstämmig triumf och anses vara en av de främsta symfonierna inom den klassisk musiken.

Symfoni nr 41

Symfoni nr 41 i c-dur fick smeknamnet Jupiter, efter den romerska mytologins högste och främste gud, i början av 1800-talet, långt efter Mozarts död. Verket beskriver dualiteten i Mozarts musik och troligen tonsättarens läggning. Första satsen börjar med en upprymd energi som följs andra satsen som kan beskrivas som en störtdykning ner i själens avgrund. Sedan följs en uppfinningsrik menuett för att avslutas med en final där Mozart briljerar i kontrapunkt: Från finalsatsens berömda inledning till det hisnande slutet demonstrerar Mozart att han behärskar enkelheten. Huvudtemat för den fjärde satsen består av endast fyra toner som gifter sig med andra motiv för att skapa en fugaliknande sats i det storslagna slutet. Jupitersymfonin är den största och längsta av Mozarts symfonier. Den ger en vink om de stora romantiska symfonierna som Ludwig van Beethoven snart skulle skapa och som inspirerade många tonsättare, särskilt ”symfoniernas fader” Joseph Haydn. För tonsättaren och musikkritikern Robert Schumann var Symfoni 41 det verk som för evigt skrev in Mozart bland de stora mästarna.

Text: Catarina Ek

Wolfgang Amadeus Mozart
Symfoni Nr 41, ”Jupitersymfonin” KV 551 
Mässa i c-moll KV 427 (417a - C Klemme)

SOLISTER Elisabet Einarsdottir, Annie Fredriksson, Sehoon Moon & Caspar Engdahl
DIRIGENT Steven Sloane

Malmö Operakör
Malmö Operaorkester

Himlen kysser havet Malmö Opera

Nästa fredagskonsert 26 mars

Himlen kysser havet.  Läs mer om konserten