Musiken i Fallet Makropulos

”Musiken passar till handlingen på ett genialt sätt” säger dirigenten Patrik Ringborg om Leoš Janáčeks Fallet Makropulos. Här intervjuad av vår dramaturgassistent Tor Billgren. 

Patrik Ringborg dirigerar

Patrik Ringborg

Låt oss börja med ouvertyren, ett dramatiskt och intensivt stycke. Men det skiljer sig ganska mycket från operans övriga musik, eller hur? 

– Ja, framför allt genom att den nästan är det enda som orkestern har att spela utan sångare. Det är visserligen inte unikt för att vara en ouvertyr – men det här är en väldigt ordrik opera.  

– Ouvertyren skiljer sig också genom användandet av banda, det vill säga en mindre orkester bakom scenen som spelar korta avsnitt med helt egen musik som kontrast till det som den stora orkestern spelar. Scenmusiken återkommer kort i slutet av operan. 

Ouvertyrer kan ju ha olika funktioner, till exempel som ett stämningsskapande förspel, eller en snabbgenomgång av operans handling. Vilken funktion har ouvertyren till Fallet Makropulos? 

– Inget av det du nämnde, och den sammanfattar inte heller det musikaliska materialet som ouvertyren till exempelvis Carmen, där man får höra melodier och teman som sedan används i själva operan. Makropulos-ouvertyren syftar snarare till att föra oss in i Janáčeks klangvärld. Den innehåller också vackra och romantiska avsnitt. 

Musik som samtal 

Vad finns det för musikaliska utmaningar med operan som helhet? 

– Det är ett komplicerat verk – inte svårt att lyssna på, men att spela. Det är mycket svårare än Janáčeks opera Jenůfa som framfördes här på Malmö Opera 2011. En del saker är faktiskt helt ospelbara och de ställena måste vi försöka lösa och justera.  

Fallet Makropulos är ett konversationsstycke.

– En annan svårighet är att allt sjungs på tjeckiska. När man framför en opera som Eugen Onegin på ryska är det ju också ett främmande språk för de flesta som står på scenen, men den är mer traditionellt uppbyggd. Fallet Makropulos är ett konversationsstycke. Här ska sångarna diskutera, bråka och älska genom musik som är som ett samtal. Men det är ett spännande samtal. 

Vad säger musiken om Janáček som kompositör? 

– Just detta att han visste exakt hur man kan tonsätta ett samtal mellan två människor så att musiken förstärker känslorna utan att det blir en duett av det hela. 

En nyans av wienervals 

Vad ska en besökare som inte är van vid Janáčeks musik lyssna efter? 

– I och med att Emilia Marty, som huvudpersonen heter, är född på 1600-talet, så tar musiken oss genom olika tidevarv. Det är inte så att den klingar som Bach, Mozart eller Wagner, men däremot märker man små, små drag av lokala färger här och var. När hon är i Wien finns det till exempel en tendens till wienervals – inte så att det låter som Johann Strauss, utan mer som en nyans.  

– Men framför allt tycker jag att man ska låta musiken hjälpa till att berätta den här spännande historien. Musiken bidrar dessutom till att göra den ännu mer spännande. Den passar till handlingen på ett genialt sätt. 

Läs mer om föreställningen Fallet Makropulos