Toscas Italien i repris

av Arne Järtelius

I september 2019 fick Italien sin 67:e regering sedan landet blev republik 1946. I snitt är det nästan en ny regering per år. Det tyder inte på någon större politisk stabilitet. Regering 67 i (o)ordningen med Giuseppe Conte som premiärminister var den för många smått osannolika koalitionen mellan den populistiska Femstjärnerörelsen och det vänsterinriktade Partito Democratico.

Den bildades framför allt för att hindra det främlingsfientliga partiet Lega med Mateo Salvini i spetsen, som dominerade den närmast föregående regeringen, från att ensamt ta över styret av landet.

Kristdemokratisk dominans

Italiens diktator under mer än 20 år, Benito Mussolini, greps av italienska partisaner den 27 april 1945. Efter en summarisk rättegång arkebuserades han dagen därpå – för övrigt två dagar innan Hitler begick självmord i Berlin.

Den av fascismen svårt misskrediterade italienske kungen, Viktor Emanuel III, abdikerade 1946 till förmån för sin son Umberto, men italienarna hade fått nog av kungligheter. Efter en folkomröstning ersattes monarkin av en republik. Det var det första valet i Italien där kvinnor fick delta. 1949 blev landet medlem i både NATO och Europarådet. Med Romfördraget blev Italien 1957 en av de sex grundarna av det som idag är EU.

Italiensk politik dominerades ända fram till 1990-talet av Democrazia Cristiana med ledare som Alcide De Gasperi, Amintore Fanfani, Aldo Moro, Giulio Andreotti och Bettino Craxi. Det som främst gjorde de katolska kristdemokraterna populära var stora landreformer till förmån för de fattigaste bönderna.

Till det lades långtgående populära reformer på arbetsmarknaden, inom boendet och inom sjukvården. Röda brigadernas spektakulära mord 1978 på den mycket populäre premiärministern Aldo Moro kom att leda till en kraftig högervridning av landets politik.

Det som till slut fällde kristdemokraterna var den så kallade Tangentopoli-skandalen 1992. I samband med den avslöjades att den italienska staten vid sidan om betalat enorma mutor (tangente) för olika statliga byggkontrakt med maffian inblandad.

Forza Italia!

Under hela 1980-talet hade Italien en jämn ekonomisk tillväxt på 3–4 procent per år och en industriproduktion som ständigt ökade. Från mitten av 1990-talet började en nedgång för den italienska ekonomin och den har fortsatt ända in i nutid. Under 2018 fick Italien flera varningar från EU-kommissionen att landets budget innebar “en betydelsefull avvikelse” från den tillåtna statsskulden för detta och kommande år.

Vid parlamentsvalet 1994 segrade det av finansmannen Silvio Berlusconi bildade högerpartiet Forza Italia! (”Heja Italien!”), som bildade en valallians med nyfascisterna och Förbund Nord. Berlusconi kom sedan att med olika allianser vara aktuell som premiärminister ända fram till 2008. Sedan gick det inte längre. Verkligheten i form av olika ”affärer” kom ikapp Berlusconi.

2013 bildades en historiskt bred koalitionsregering med såväl vänstern som högern med Enrico Letta som regeringschef. Han kom att ersättas av Matteo Renzi året därpå och av Paolo Gentiloni 2016. La stessa procedura…

De senaste 30 åren har Italien kännetecknats av mycket instabila majoriteter i parlamentet, en hela tiden sämre ekonomi och en med både demokratin och ekonomin alltmer missnöjd befolkning.

Scarpias konkurrenter

Den som letar efter nutida paralleller till Toscas elake baron Scarpia i italiensk efterkrigspolitik har flera namn att välja mellan. Dit hör Fanfani, Andreotti, Craxi, Berlusconi och Salvini. Med det självklart inte sagt att de skulle ha begått några mord. Däremot tog de sig fram genom lögner och populistiska trick med för Italien dyrbara konsekvenser inte minst när det gäller tilltron till politiker och till det demokratiska systemet.

Fanfani var medlem av Mussolinis fascistparti, Andreotti hade starka band med maffiaorganisationen Cosa Nostra och stod anklagad för delaktighet i mordet på en journalist, Craxi anklagades för politisk korruption och dömdes till 26 års fängelse, Berlusconi har stått anklagad för ett flertal mutbrott och är dömd till fängelse för olika skattebrott och den främlingsfientlige Salvini står anklagad för ekonomisk korruption med ryska förgreningar.

Det är med andra ord inte alls fel att se Puccinis Tosca som en illustration till Italiens utveckling efter andra världskrigets slut.

 

Litteratur
Tomas Lappalainen, Italien (1999)
Utrikespolitiska Institutets landguide: Italien (2019)