Intervju: Leif Persson

utbildad förskollärare, scenograf och kostymdesigner

Du är utbildad förskollärare. Hur hamnade du i teatervärlden? 

Jag har alltid kunnat sy, jag har alltid haft hantverket i mig. Det var så jag kom till teatern, först till Studioteatern. Så jag gled in i teatervärlden genom att jobba med professionella duktiga människor.

Vad har du för influenser?

När jag gick på Gerlesborgsskolan träffade jag en konstnär som heter Nina Bondesson. Hon frågade en gång när jag stod i min ateljé; ”Vad gör du?” Jag svarade ”Jag söker”. Hon sa: ”Hur vore det om du hittade något?” Det tänker jag jätteofta på. Man går aldrig ut i skogen och söker efter en pinne. Man hittar den, den plötsligt bara är där.

Hon sa också ”Var vaksam på vad du går igång på, för där har du nyckeln till ditt liv”. Utan att hon vet om det har hon blivit en ledstjärna i mitt liv. Sedan läste jag konstvetenskap på 80-talet. Jag har alltid varit intresserad av modernismen, tidigt 1900-tal, före första världskriget och mellankrigstiden, livet och konsten i Berlin och Paris.

Det hänger kanske ihop med min förskollärarutbildning, Rudolf Steiner-pedagogiken, att det bor en konstnär i varje människa. Jag blir lätt inspirerad av saker och ting. När jag började på Operaverkstan var mitt intresse för mode och haute couture ganska nytt och fick då en kanal in i det konstnärliga arbetet.

Hur ser din process ut, till exempel med Komedi på en bro?

Jag pratar först med Maria Sundquist som är Operaverkstans konstnärliga ledare och regissör, om anledningen till att göra verket. Sedan lyssnar jag på musiken och utgår från det. Jag läser en del men framför allt börjar jag i bildvärlden för att få en visuell uppfattning av verket. Sedan kliver jag in i roller, försöker hitta en större bild.

Som i Komedi på bro; om personerna kommer från öst eller väst, vad är skillnaden? Hur gestaltar man de olika personerna? Till exempel karaktären Bedron, jag tittade på kläder från tiden för kalla kriget, då operan utspelar sig och hittade en bild på en kostym. Jag tror den egentligen var från 80-talet och den hade någon form av modern linje i sig, men var ändå tidstypisk.

Det har också med artistens längd att göra. Om en person är kort kan man inte trycka in för mycket på den ytan. Om man betraktar kostymen som en bild – hur stor är bildytan? Hur många linjer kan man få in i den. Jag tycker om att det är rent, att det är tydligt, att det inte är överbelamrat. Jag har svårt att se min egen estetik, för jag tycker den kommer utifrån materialet, men om jag tittar tillbaka ser jag ju att det är lite avskalat.

Har du varit med om att något inte funkat?

För många år sedan gjorde vi en pjäs som heter Vilse av Mare Kandre, om två vilsna tonåringar. Eftersom de var i gränslandet mellan barn och vuxna, fick vi den ”lysande” idén att göra dem som två jättebebisar, fem år gamla. Så mötte vi publiken; funkade inte alls! Om man är 14 identifierar man sig inte med någon i barnklänning. Då fick vi byta efter första publikrepetition och ge dem en tuffare attityd.

Är identifikation viktigt?

Jag tycker nog att det är det. Identifikationen ligger i att jag som publik ska hitta in. Fullständigt slutna konstverk, som inte har någon ingång, kan också vara en stor upplevelse. Men om man vill berätta något som är angeläget, för till exempel en ung publik, då måste det finnas en öppning, så de tänker: ”Detta handlar om mig”.

På premiärerna, vad tittar du på, scenen eller publiken?

Jag tror jag tittar på scenen. Men jag är otroligt lyssnande, jag sneglar på publiken. Det är precis som en förskollärare som lyssnar av gruppen. Jag är inte nervös. Då är jag mer nervös på första kostymrepetitionen: ”Funkar detta? Eller ljuger jag för mig själv bara för att det MÅSTE funka?”.

Du jobbar mycket med Operaverkstan. Vad har det nära samarbetet haft för fördelar?

Vi har erfarenheter tillsammans, och det vi har ihop blir en trygghet. Jag tycker jag kan spänna den konstnärliga bågen lite mer, jag kan börja i ett osäkrare läge. Om jag är på ett nytt jobb vet jag att jag måste prestera, jag vill tala om att jag kan det här. Det vet Maria redan, så jag kan vara mycket mer flummig och sökande. Den stora fördelen är att vi litar på varandra.

Hur tror du att du har påverkat Operaverkstan?

På premiären av Fantasticks sa Maria att jag gjort operan lite sexigare. Kostymmässigt tror jag att jag fört in ett modeperspektiv och verkligen lagt vinn om själva hantverket. Sedan tror jag det påverkat att jag är förskollärare, att jag har en pedagogisk kunskap i botten. De gånger vi gjort projekt utanför Operan (ute), samarbeten med Drömmarnas hus till exempel, har det inte varit något problem för mig att hantera 40 barn därifrån. Jag är utbildad i en metod som heter FIGA, Förberedelse – Introduktion – Genomförande – Avslutning.

Hur har Operaverkstan påverkat dig?

Jag brukar säga att Maria är min bildningsskola. Hon har lärt mig så otroligt mycket. Jag tycker om musikteater, men många verk jag jobbat med hade jag aldrig hört talas om innan. Så det har blivit en stor tillgång i mitt liv att jag fått lära mig om opera och musikteater.

Jag har fått en större förståelse för vad som krävs för att en sångare ska kunna leverera. En stor del av publiken kommer hit för att höra sångarna och rösterna. Hur fantastisk kostymen än är, om inte sångare kan leverera fullt ut i den, så fungerar den inte. Att jag kan vara med och skapa de förutsättningarna, det är den stora glädjen.