Patinerare

Susanne Nilsson Dahlberg

På Malmö Opera sedan 1988

»Om en patinering ser patinerad ut, då har man ju misslyckats.«

När blev det ett jobb att slita kläder?
— När jag började var vi en operetteater, det fanns ingen patinering. Det handlade om att färga tyg och måla skor. Men patineringen accelererade undan för undan och exploderade i samband med Kristina från Duvemåla i mitten på 90-talet.

Dina tvättmaskiner ser antika ut. Får du inga nya?
— Min första, och fortfarande min favvomaskin, är tillverkad 1937. Det enda den gör är att rotera och hålla värmen. En ny maskin kör sitt program. De gamla kan jag öppna när som helst och kolla färgen. Tiden beror på färgtyp. Reaktiv färg, till exempel, har en fixertid på en och en halv timme. Det kan jag aldrig få i en modern maskin.

Berätta lite om dina verktyg.
— Den gula sandpappershållaren hittade jag på Kranen, vår verkstad i Västra Hamnen. Man sätter i sandpappret, hänger upp ett plagg och slipar det tills det tappar formen och trådar sticker ut. Grovleken är inte så noga, men har jag fina sidenplagg ser jag till att det är ett slitet sandpapper. Den runda metallsaken är en slags rotborste. Jag är nog den enda som har en. Jag hittade den hemma hos min farmor, i hennes kökslåda. Egentligen skrubbar man rotfrukter med den.

Vad är det svåraste med ditt jobb?
— Om en patinering ser patinerad ut, då har man ju misslyckats.