Galenskap på musikteaterscenen
När Next to normal hade världspremiär 2008 skrev den in sig i en lång tradition av skildringar av psykisk ohälsa och "galenskap" på musikteaterscenen. Men den bröt också ny mark genom sitt sätt att berätta om dessa komplexa ämnen.
Historiskt sett har framställningarna av det vi idag kallar psykisk ohälsa inte varit särskilt seriösa. De har genomsyrats av 1700- och 1800-talets medicinska förståelse för dessa sjukdomar, och har därmed mer med vidskepelse och folktro att göra, än med vetenskap. En av de mest klassiska stereotyperna på området, är den "hysteriska" bel canto-sopranen som uttrycker sin galenskap genom halsbrytande koloraturer, som i Bellinis I puritani eller Donizettis Lucia di Lammermoor. Arian Il dolce suono ur den sistnämnda ackompanjerades ursprungligen av glasharmonika, som med sin spöklika och tonalt svårfångade klang förstärker känslan av att något inte står rätt till.
"Galenskapen" har också blivit ett sätt för eftervärlden att försöka kasta ljus över olika karaktärers beteenden och bevekelsegrunder, genom att tillskriva dem diverse psykiatriska diagnoser. Till exempel ligger det nära till hands att förklara Jagos ondskefulla ränkspel i Verdis Otello med psykopati. Den sadistiske sjöofficeren John Claggart i Benjamin Brittens Billy Budd har liknande drag. Och hade inte många bitar fallit på plats i operor som Mozarts Don Giovanni och Tjajkovskijs Eugen Onegin om huvudpersonerna hade diagnostiserats med narcissistisk personlighetsstörning? Ett alldeles färskt exempel på detta är den manipulative läkaren i Paula af Malmborg Wards senaste opera Mytomania.
Den opera som utforskar en sargad själ utförligast är förmodligen Alban Bergs Wozzek från 1922, där maktlöshet och frustration sänker huvudpersonen djupare och djupare i en paranoid föreställningsvärld, som leder till förtvivlan och död.
Ett mer modernt försök att skildra psykisk ohälsa finns i musikalen Dear Evan Hansen, med musik av Benj Pasek. I centrum står den sjuttonårige Evan, som lider av depression och ångest. Hans svårigheter att hantera sociala situationer gör att han trasslar in sig i en härva av missförstånd kring en skolkamrats självmord. Det är tunga ämnen, men de avhandlas med kunskap och empati.
Det senaste exemplet i operavärlden är Mikael Karlssons Melancholia, som bygger Lars von Triers film med samma namn. Där symboliseras huvudpersonen Justines svåra depression av en enorm himlakropp som är på kollisionskurs med jorden. Hon upplever depressionen så avgrundsdjup, att den har kraft att ödelägga världen.
Foto: Camilla Rehnstrand
Next to normal handlar om Diana, som insjuknat i bipolär sjukdom. Hon är periodvis upprymd och överaktiv, och periodvis deprimerad och orkeslös. Musikalen skildrar sjukdomen och dess verkningar både inifrån och utifrån. Den berättar om Dianas förvirring och vanföreställningar, men vi får också ta del av maken Dans perspektiv – hans förtvivlan över Dianas förändring, hans rädsla att förlora henne. Utan att moralisera eller komma med enkla förklaringar, ger musikalen hopp och plats för både skratt och gråt. Det är ett intimt relationsdrama, som många kan känna igen sig i – inte minst i detta att den i grunden skildrar en familj som brottas med svåra utmaningar.
Text: Tor Billgren