Mysteriet Rossini

Gioacchino Rossini (17921868) är ett mysterium. Han debuterade som operakompositör vid 18 års ålder i Venedig och under de kommande 19 åren skrev han 39 operor, de flesta komedier. Många av dem blev stora succéer och ingår idag som självklarheter på standardrepertoaren, som Resan till Reims, Greve Ory, Den tjuvaktiga skatan och Barberaren i Sevilla.  

Men efter Wilhelm Tell 1829 var det stopp. Rossini drog sig tillbaka och under de sista 40 av sitt 76-åriga liv skrev han inga fler operor. Ett snarlikt fall är Jean Sibelius, som 100 år senare gick in i en tystnad som pågick under de sista 30 åren av hans liv. 

DET GODA LIVET 

Eller är det kanske fel att se det här som mysterier? För det är väl ingen naturlag att en tonsättare måste raspa på notpappret in i det sista och dö med gåsfjädern i hand? När Rossini drog sig tillbaka var han i sina bästa år (om än med vacklande hälsa), hade det gott ställt och levde det goda livet. Varför fortsätta arbeta om man inte måste? 

Alldeles tyst blev han dock inte. Han skrev bland annat en Stabat Mater och ett flertal mindre stycken till de intima musikaliska salonger som han och hans hustru arrangerade i hemmet i Paris 1858–1868.  

Gioacchino Rossini

Gioacchino Rossini (17921868) 

PETITE MESSE SOLENNELLE 

Det största verket från denna tid, och ett av de få som var avsedda för en större publik, är Petite Messe Solennelle (liten högtidlig mässa) som uruppfördes 1864.  

Så värst liten är den inte. Titeln anspelar förmodligen på den sparsamma originalinstrumenteringen: två pianon och en tramporgel samt tolv röster, varav fyra solister. Tre år senare orkestrerade han verket och det är den versionen som framförs i detta konsertprogram.  

STORSLAGET OCH FÄNGSLANDE 

Det är storslagen musik som fängslar redan från första tonerna. I inledningen etableras en påstridig rytm bestående av mystiskt trippande sextondelar, som först inte verkar höra hemma i ett sakralt verk. Men när kören stämmer in i sitt utdragna Kyrie eleison faller bitarna på plats. 

Temperamentet i musiken följer alltid ordens innebörd. Lovprisningarna är pampiga och majestätiska, som i Domine Deus (O, Herre Gud, himmelske konung). Cum Sancto Spiritu handlar om den Helige Ande och Guds härlighet och är fylld till brädden av religiös extas.  

På motsvarande sätt är musiken som ackompanjerar en bön om förbarmande, Qui tollis peccata mundi, känslig och ödmjuk. Avsnittet i trosbekännelsen som handlar om korsfästelsen är ett sopransolo som uttrycker stor smärta (Crucifixus etiam pro nobis).  

Avslutningen är formidabel. Till en suggestiv, hypnotisk rytm sjunger en kontra-alt Agnus Dei – O Guds lamm, som borttager världens synder – i ett djupt gripande solo. Det är musik där allt står på spel, men som slutar i ljus och förtröstan. 

Tillbaka till Fredagskonserten