Mozart & da Ponte

av Catarina Ek

Mötet mellan Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) och Lorenzo da Ponte (1749-1838) ledde till något som brukar beskrivas som operahistoriens mest betydande samarbeten. Tillsammans revolutionerade de operakonsten. 

Deras tre mästerverk Figaros bröllop (1786), Don Giovanni (1787) och Così fan tutte (1790) blev början till den nya tidens opera. Det var operor som hade ett helt nytt sätt att beskriva människan genom musik som gick rakt in i åhöraren.

Motsatsernas dragningskraft

Mozart och da Ponte var två helt olika människotyper och hade väldigt lite gemensamt. Det skilde sju år mellan dem. När den fjortonårige da Ponte äntligen fick börja studera i Venedig var Mozart sju år, ett underbarn på sin tredje Europaturné som konsertpianist och hade så smått börjat komponera.

Lorenzo da Ponte

Da Ponte utbildade sig till lärare i retorik och i litteratur, blev katolsk präst och en minst sagt hängiven kvinnojägare – vilket resulterade att han 1779 bannlystes från Venedig i femton år. 1783 tillträdde han hos kejsare Joseph II i Wien tjänsten som hovlibrettist – utan att ha skrivit ett enda libretto - i stadens nya italienska operahus.

Mozart var visserligen en ironiker och skämtare med gott humör men hade i grund och botten allvarlig hållning till livet och ju äldre han blev ökade hans funderingar på livet och döden. Mozart var en medveten man som följde med i upplysningstidens tankar om frihet, jämlikhet och broderskap. Han tillhörde en frimurarorden som ansåg att människor med hög social rang inte nödvändigtvis var så tankemässigt briljanta och att människor av lägre klass kunde vara intelligenta. Han menade också att orden skulle öppnas för kvinnor.

W.A. Mozart

När da Ponte och Mozart träffas (troligen i februari 1783) hade Mozart alltid arbetat och var dessutom sedan ett halvår tillbaka lyckligt gift med Contanze och hade bildat familj. Äventyraren da Ponte levde det goda livet som vanligt. De var helt olika personligheter som i deras konstnärliga samarbete kompletterade varandra perfekt.

Ett abrupt avslut

När Josef II dog i februari 1790 förlorade da Ponte sin beskyddare. Några veckor tidigare hade Così fan tutte haft premiär (en opera man för övrigt kan se förebådas redan i Figaros bröllop när greven upptäcker att Cherubino har gömt sig hos Susanna i första akten och Basilio sjunger: Così fan tutte le belle, non c’è alcuna novità - Så gör alla vackra flickor, detta är ingen nyhet)

Da Ponte stannade kvar i Wien ett drygt år till – för länge enligt hans fiender. Han avskedades 1791 efter fler skandaler; kvinnoaffärer och ekonomiska katastrofer.

Han frågade om Mozart ville följa med till London där några vänner hade hand om ett operahus. Mozart bad om sex månaders betänketid – och skrev bland annat Titus mildhet, Trollflöjten och Reqiuem. Vi får aldrig reda på om han gjorde sig några tankar om England, när de sex månaderna gått var Mozart död.