Mozart, Brahms, Schumann

Äventyrliga Trollflöjten

Trollflöjten är en av vårens stora begivenheter på Malmö Opera. Det är ett sagolikt äventyr om kärlek och plikt med starkt symboliskt djup. 

Här finns många av operarepertoarens mest älskade musik, som den halsbrytande hämndarian, framförd av en ilsken Nattens drottning, Papagenos muntra fågelfångarsång – och ouvertyren, som inleder detta konsertprogram. 

Den börjar i högtidligaste bleckblåsallvar, för att sedan flaxa iväg i lekfullt violinkvitter, inspirerat av barockens fugor. 

Återvunnen vänskap

Johannes Brahms Dubbelkonsert för violin, cello och orkester i a-moll föddes ur en försoning: efter flera års schism återknöt Brahms kontakten med violinisten Joseph Joachim, som han hade varit nära vän med i över trettio år. 

Cellostämman skrevs till Joachims nära kollega Robert Hausmann, så verket kan ses som en kreativ triangel mellan solisterna och kompositören. 

Efter en dramatisk inledning från orkestern stiger cellon fram, först bestämt men sedan sökande och trevande på pizzicato, innan träblåset försiktgt leder fram violinen, varefter ett livligt samspel mellan solisterna tar vid. 

Brahms låter dem både tävla och samarbeta, som om de prövade varandras styrka, men också sökte gemensam mark. 

Den andra satsen är verkets stillsamma nav. En lyrisk, romantisk meditation, där solisterna växelspelar i samförstånd, på orkesterns glödande klanger. 

Finalen bryter lugnet med virvlande energi, där solisterna turas om att kasta melodier mellan sig. Trots den höga tekniska nivån finns en lätthet som ger konserten ett varmt avslut.  

En resa längs Rhen

Robert Schumanns tredje symfoni, "den rhenska", skrevs 1850, kort efter att han och hustrun Clara flyttat till Düsseldorf, som genomflyts av denna viktiga och väldiga flod. 

Verkets öppning kastar lyssnaren rakt ut i Rhens strömvirvlar. Ett fanfarliknande tema i bleckblåset skapar en känsla av rörelse och optimism. 

Flodens ömsom värdiga, ömsom lekfulla färd genom landskap och städer dominerar också andra satsen, medan den tredje erbjuder en stunds återhämtning och reflektion.  

I symfonins fjärde sats har vi tagit oss uppströms till Köln och den majestätiska domen, som står nära flodstranden. Därinne "öppnar sig valv bakom valv oändligt", för att låna en bild från Tomas Tranströmer, och vi möter en sakral och monumental klangvärld under de gotiska kryssvalven. 

I sista satsen tumlar vi "ut på den solsjudande piazzan", för att fortsätta låna från Tranströmer, och bländas av ljuset. Det är livlig och rytmisk musik, som knyter samman symfonins olika stämningar. Den brusande floden, det folkliga och dansanta, det lyriska och det högtidliga flätas samman i en ljus final.