Dvořák, Barber, Copland

Ett amerikanskt sound

Musikkonservatoriet i New York grundades 1892 med ambitionen att befria det amerikanska musiklivet från det förhärskande inflytandet från europeisk romantik och skapa en egen, genuin musikalisk identitet. 

Den tjeckiske tonsättaren Antonín Dvořák som hade visat att det är möjligt att skapa stor konst med förankring i det egna landets folkmusik övertalades att korsa Atlanten för att inspirera de unga tonsättarna, och han tog sig an uppgiften med stor entusiasm. 

Dvořák uppmuntrade den nya generationen att utforska det egna landets skatt av spirituals och folksånger och låta sig uppfyllas av den storslagna naturen. 

Under de tre år Dvořák tillbringade i USA komponerade han flera älskade verk, förutom Cellokonsert i h-moll också Stråkkvartett nr 12, ”den amerikanska”, och Symfoni nr 9, Från nya världen. 

Trots amerikanska associationer i titlarna behöll hans musik sin böhmiska karaktär, och cellokonserten som han skrev mot slutet av vistelsen i USA är fylld av nostalgi och hemlängtan.  

Från fotboll till komponerande

När Samuel Barber var 9 år bad han sin mor att få slippa spela fotboll, eftersom han ändå skulle bli tonsättare. Han hade redan börjat komponera, och blev tidigt uppmärksammad för sin personliga ton och formkänsla. 

Och visst blev Barber tonsättare, uppskattad för sina välklingande neoromantiska verk, rotade i europeisk tradition, men med yvigt amerikanskt temperament och samtida harmonisk skärpa. 

25 år gammal fick Samuel Barber både ett stort Pulitzerstipendium och det prestigefyllda Prix de Rome som innebar två års vistelse i Italien. 

Här fick han möjlighet att utveckla de symfoniska skisser han hade med sig i bagaget, och han fullbordade snart den ömsom lyriska, ömsom drabbande dramatiska första symfonin som präglas av hans oslagbara förmåga att spinna vackra melodier. 

Brokigt amerikanskt liv

Aaron Copland ses som den amerikanska folksjälens största tonsättare, och i Antonín Dvořáks anda kombinerade han i klassisk tradition med influenser från folkmusik och jazz.

Copland tolkade det amerikanska livet i all sin brokighet i verk som Rodeo, Billy the Kid, Lincoln Portrait ochFanfare For The Common Man, hans hyllning till den vanliga människan. 

Copland fann en själsfrände i den innovativa dansaren och koreografen Martha Graham som grävde djupt i det amerikanska folkets historia och kultur för att skapa verk med stort psykologiskt djup. 

I baletten Appalachian Spring porträtteras ett nybyggarsamhälle under tidigt 1900-tal, ett ungt pars bröllopsceremoni och en församling med stark religiositet. 

Copland målar upp det majestätiska bergslandskapet, förmedlar optimistisk pionjäranda med rytmisk vitalitet. i centrum av sviten hörs Shaker-hymnen Simple Gifts som hyllar det enkla livet och uttrycker tacksamhet för närheten till naturen.