Sjostakovitj - Rachmaninov

“Ospelbart” verk

Sergej Rachmaninovs Pianokonsert nr 3 är ett av de mest beryktade verken på den klassiska repertoaren. Ord som ”oövervinnerlig” och ”ospelbar” förekommer ofta i texter om verket. I filmen Shine (1996) utlöser konserten en psykos hos den australiske pianisten David Helfgott när han spelar den under en solisttävling i London 1966.

Det här är förstås överdrifter, men de är talande för verkets komplexitet och tekniska svårigheter. Rachmaninov var en av det tidiga 1900-talets främsta pianister och skrev konserten utifrån sin egen förmåga. Han hade dessutom enorma händer – så det är inte konstigt att den ställer stora krav på solisten.

Andra satsen börjar med ett mer än två minuter långt avsnitt för orkestern, där pianisten får möjlighet att återhämta sig efter den långa och mycket utmanande första satsen.

I finalen är frenesin, de kraftfulla ackorden och virtuosa löpningarna tillbaka, och konserten slutar i guldblänkande triumf.

Komplicerat förhållande till sovjetregimen

Under hela sitt tonsättarliv tvingades Dmitrij Sjostakovitj gå balansgång mellan att vara sann mot sig själv och att tolereras av den sovjetiska kulturbyråkratin. Hans musik har ofta flera bottnar, som gör att den ibland kan tolkas som prosovjetisk, och ibland som regimkritisk.

Vad som är vad är inte alltid lätt att avgöra, och han uttryckte sig ofta tvetydigt om sina intentioner. När han skrev sin femtonde symfoni 1970 – 1971 visste han sannolikt att den skulle bli hans sista. Kanske är det därför den är laddad med sådan mystik?