Lovsång till livet
Francis Poulencs Gloria är ett stycke för alla som älskar mäktig körmusik och bländande vacker sopransång. Hans version av den klassiska psalmen är glödande och rik, och sprudlar av glädje och skönhet. Konstrasten till Sjostakovitjs tionde symfoni är enorm. Det stycket är nämligen en ursinnig uppgörelse med Stalinepoken, och ett av hans mest livsbejakande och personliga verk.
”Gloria” sjöngs ursprungligen av änglar! I Lukasevangeliet brister en änglahär ut i sång inför herdarna utanför Betlehem: “Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, bland människor till vilka han har behag!”
Någon gång under de första århundradena e Kr expanderade en okänd grekiskspråkig författare detta korta bibelställe till en längre lovsång, som översattes till latin i mitten av 300-talet: “Gloria in excelsis Deo!” Texten sjungs än idag i kyrkor runt om i världen och har tonsatts av hundratals kompositörer genom seklerna, ofta tillsammans med andra liturgiska texter.
Lättillgängligt och gripande
Den franske tonsättaren Francis Poulencs version av stycket, Gloria för sopran, kör och orkester, är lättillgänglig och gripande. Han har tagit fasta på textens euforiska, meditativa och mystiska aspekter, snarare än de högtidliga.
Poulenc var en tonsättare som inte lät sig dras med i 1900-talets avantgardiska rörelser, utan bejakade istället de nyklassicistiska strömningar som bland annat Igor Stravinskij företrädde.
Stycket är det senaste i raden av tonsättningar av mässor på latin som Malmö Operakör har framfört de senaste åren. Andra exempel är Rossinis Petite Messe Solennelle, Scuhberts Mässa i Ass-dur, Mozarts Kröningsmässa och hans Requiem. Den senare återkommer hösten 2023.
Uppgörelse med Stalintiden
Poulenc var samtida med Dmitrij Sjostakovitj och hans Symfoni nr 10 komponerades 1953, sju år innan Gloria. Verket är en personlig uppgörelse med Stalintiden, och uruppfördes nio månader efter diktatorns död.
Sjostakovitj levde under lång tid i skräck för att hamna i onåd och rensas ut, och utvecklade ett sätt att komponera där han balanserade mellan överlevnad och konstnärlig integritet. Utåt höll han sig inom de tillåtna ramarna, men i själva verket var mycket av hans musik full av motstånd.
Till exempel är den korta och intensiva andra satsen i denna symfoni enligt kompositören själv ett porträtt av Stalin – ”obeveklig, utan förbarmande, som en ond virvelvind”, som musikologen Solomon Volkov beskriver den i förordet till tonsättarens memoarer Vittnesmål.
Ett annat upproriskt inslag är att Sjostakovitj i tredje och fjärde satsen använder en melodi som är baserad på bokstäverna i sitt eget namn: D-Ess-C-H, efter den tyska translittereringen D-SCH (Dmitri Schostakowitsch). Denna tonkombination finns i flera av hans verk, till exempel Symfoni nr 8 och Stråkkvartett nr 5 och 6 och kan tolkas som ett sätt att uttrycka integritet och individualitet i den kollektivistiska och förtryckande Sovjetstaten.
Text: Tor Billgren