Intervju: Sanna Nielsen

Sanna Nielsen spelar Fanny Brice i höstens stora musikal Funny Girl, här på Malmö Opera. 

Hur började du sjunga? 

– Jag har sjungit så länge jag kan minnas. Jag stod på scen första gången när jag var sju och det gick bra. Jag har nog haft en fallenhet för det. Det jag minns mest är tiden när jag verkligen började tycka det var kul att stå och sjunga och lära mig saker. Trion jag lyssnade på var Helen Sjöholm, Celine Dion och Lotta Engberg. Mina föräldrar var iväg och dansade varenda helg, så jag fick med mig dansbandsmusiken från dem. Sedan blandade jag ut det med Helen och Celine Dion.

Hur mår du när du sjunger?

– När jag var liten hade jag sånganläggningen i mitt rosa flickrum. Så fort jag kom hem från skolan, vare sig var jag glad eller ledsen, rusade jag in på rummet och fick utlopp för mina känslor genom sång. Jag gick igenom värsta heartbreaket i sjunde klass, då var det Smokies Love hurts, Michael Jacksons Heal the world eller Whitney Houstons I will always love you – musik som reflekterade mina känslor. Så jag mår väldigt bra när det funkar och jag känner mig i form. Jag lyssnar inte så mycket på musik när jag är hemma, jag sjunger.

Vilket röstfack är du?

– Jag har ingen aning. På gymnasiet var jag ibland i altstämman och ibland i sopranstämman. Kan man säga att jag är någonstans mitt emellan?

Hur skulle du säga att din röst har utvecklats, sedan du var med i Melodifestivalen första gången?

– Jag behövde aldrig sjunga upp mig när jag gjorde Melodifestivalen första gången. Jag har alltid haft ganska starka stämband. Men någon gång kring 2013, i takt med att jag blev äldre, upptäckte jag att jag inte orkade lika mycket. Jag var tvungen att sjunga upp, ta hand om rösten på ett annat sätt. Jag var ganska trött i stämbanden då. Så sedan två år tillbaka går jag hos en sångpedagog titt som tätt, när jag behöver. Och det blev snabbt bättre.

Jag klarade av högre och lägre toner. Jag har en dröm om att någon gång i framtiden knäcka koden att mixa bröstklang och huvudklang, så jag inte går på så hårt. Det är inte lätt att få en stark röst, man måste verkligen öva. Och man har ett sångsätt man levt med sedan man började sjunga, så det är också vanor som ska tas bort. Samtidigt vill jag inte ta bort mitt ID, det är inte det jag är ute efter, jag vill bara göra rösten starkare, mer hållbar, utvecklingsbar.

 Jag hade en längtan att få vara någon annan ett tag, att få gå in i en roll, att få spela teater och att vara i en ensemble.

Du gjorde din första musikal hos oss, en huvudroll i Doktor Zjivago 2015. Var inte det en bit utanför din comfort zone?

– Jo. Men det var underbart på många sätt. Jag hade precis vunnit Melodifestivalen, det hade varit väldigt mycket Sanna Nielsen i mitt liv. Jag hade en längtan att få vara någon annan ett tag, att få gå in i en roll, att få spela teater och att vara i en ensemble.

Jag visste inte riktigt om jag hade det i mig men jag visste att det var något jag ville lära mig. Jag visste också att jag skulle behöva kämpa för det eftersom jag är ganska osäker i sådana situationer. Jag har alltid haft känslan att »Det där kan väl inte jag. Det duger inte jag till«, som jag försökt jobba bort de senaste åren. Men det visade sig vara helt fantastiskt.

Lara i Doktor Zjivago var en rätt passiv gestalt, Fanny i Funny Girl något helt annat. Hur är det att lära känna henne?

– Det är så roligt! Men jag blir lite knäpp på henne ibland. Hon är fantastiskt rolig, hon är stark, hon är allt det som jag vill vara och som vi också pratar om idag – man ska ta plats och vara stark och inte be om ursäkt. Men ibland kan jag tänka ”Men hon bryter aldrig ihop”! Någon gång måste hon väl gråta sig till sömns, för det gör ju alla människor.