Möt: Christof Hetzer

Scenograf & kostymdesigner

När du gjorde kostym och scenografi till Den flygande holländaren var du inspirerad av Carl Larssons Sundborn. Finns det en liknande influens i Falstaff?

- Vi utgick snarare från dramaturgin. Eftersom gestalterna i Falstaff är inspirerade av commedia dell’arte, har vi att göra med väldigt överdrivna, nästan karikerade figurer, och inledningsvis tänkte vi placera dem mot en realistisk bakgrund. Men vi insåg att verkligheten just nu är absurdare än fiktionen. Vi såg oss tvungna att skapa karaktärer
som publiken kan identifiera sig med på ett bredare plan. Det var då vi bestämde oss för att låta Falstaff möta Djurfarmen.

Vi använder oss av en gammal tradition, sedan Jean de la Fontaine och Ovidius — människan har alltid varit fascinerad av att applicera mänskligt beteenden på djur. Sedan har ju djur också egna karaktäristika, eller står för olika saker. Det är en linje man kan följa från Ovidius till Disney.

Vi är på en gård där djuren tog över för ett par år sedan, men saker och ting går inte så bra. Det är en postrevolutionär röra. Vi har en gris som regerar över gården, som missköter sig, äter för mycket och beter sig lite grisartat. Detsamma kan sägas om vår tid. De stora konflikterna har lösts, vi har det bra, men det finns också lite smolk i bägaren. Vi har valt ledare som uppenbart inte klarar av att leda, som Johnson eller Trump. Det är vår utgångspunkt.

Vi måste använda sångarnas personlighet och ansiktsdrag och skapa ett djur av det.

I Orwells Djurfarmen sätter de upp sju budord, och de finns fortfarande på väggen, men de har blekts. Jag föreställer mig att det är där vi är nu — vi formulerade tydliga budord under 70- och 80-talet men de har blekts. Principerna och moralen har bleknat.

Hur kommer det att se ut?

- I det här fallet måste vi uppfinna det visuella. Jag tror det finns två saker som är viktiga att få rätt på. En är att vi har att göra med sångare, som måste kunna se, höra musiken och höra sig själva. Den andra är att vi vill att sångarna ska synas. Maskerna måste ge tillräckligt mycket information för att göra djuret igenkännligt, men samtidigt reduceras så mycket att vi ser människan bakom masken. Annars blir det väldigt svårt att vara rolig. För att uppnå det, har jag känslan av att vi måste göra det fritt, lite smutsig och inte så exakt, som att måla med en mjuk pensel. Då når vi långt. Smuts och expressiva penseldrag kommer att göra djuret igenkännbart, utan att det blir för bokstavligt.

Hur kan ni se till att sångarna kan känna sig bekväma nog att sjunga?

- Vi måste vara väldigt försiktiga och mycket noggranna. Just nu undersöker vi de tekniska alternativen och pratar med folk som gjort det förr. Men vi hoppas också kunna göra detta i nära samarbete med sångarna, så de verkligen känner sig bekväma. Det är en svår balansgång.

Finns det några regler man inte får bryta?

- Ja, i den meningen att vi måste arbeta med det som sångarna bidrar med. Vi måste använda sångarnas personlighet och ansiktsdrag och skapa ett djur av det. Vi kan inte tvinga en figur på någon. Jag är också väldigt intresserad av att skapa individer och personligheter, inte kopior eller klicheer.

Om du vill en sak och regissören Lotte de Beer en annan, vem bestämmer?

- Alltid regissören. I det här fallet vet vi nog exakt vart vi vill komma och jag beundrar Lottes teaterinstinkt. Hon är bra på att förutse problem och begränsningar och sedan hitta lösningar. Med det på ena sidan och hennes förtroende för mig på den andra, har jag frihet att uppfinna och skapa. Vi har arbetat tillsammans många gånger och det har alltid varit roligt och produktivt.

Finns det en fara med att alltid arbeta med samma människor?

- Det kan vara så, men i det här fallet är det motsatsen eftersom vi båda är nyfikna människor. Det jag gillar med teater är att du som konstnär måste använda olika stilar varje gång. En scenografi till en Mozartproduktion måste se annorlunda ut än en för Wagner eller Sjostakovitj. Olika musik kräver olika saker och Lotte tänker likadant. Så vi börjar om från början med varje ny produktion vi gör tillsammans.