Mitridate – en 14-årings succé
Ebenezer Crawford: The boyhood of Mozart (1873) (beskuren)
”WOLFLS” RESANDE UPPVÄXT
Under sin uppväxt var Wolfgang Amadeus Mozart och hans far ständigt på resande fot, på jakt efter erkännande och uppdragsgivare. Mil efter mil i obekväma diligenser på knaggliga vägar till värdshus med dålig mat, och sömnlösa nätter där Wolfl fick dela säng inte bara med pappa Leopold, utan också med horder av glupska vägglöss. Men pojken glömde snabbt alla besvärligheter när han bjöds in till ett hov och fick klä upp sig i kråsskjorta, broderad rock och pudrad peruk, och imponera på noblessen med sitt virtuosa klaverspel och sin improvisationskonst.
På slottet i Versailles jublade kung Ludvig den XV och madame Pompadour över underbarnets häpnadsväckande skicklighet, och kung George III av England och hans musikaliska drottning Charlotte överöste gossen med beröm. Den mest omfattande resan varade i tre och ett halvt år, men trots alla framgångar resulterade inte turnén i det familjen mest hoppats på – en anställning som hovmusiker.
August Friedrich Knoop: Der junge Mozart (1919)
OPERA SERIA – VÄGEN TILL FRAMGÅNG
Wolfl levererade en lång rad sonater, symfonier och pianokonserter, och när han vid 13 års ålder också komponerat flera sångspel och en komisk opera, tyckte Leopold Mozart att det var dags att lansera sonen i operans hemland Italien. Efter en se veckor lång, bistert kall och äventyrlig färd över Alperna, kom de till Milano, där Leopold lyckades få till stånd en beställning på en opera som skulle inleda karnevalssäsongen ett år senare, i december 1770.
Vägen till framgång i Italien var Opera Seria, en genre där tidens stora operastjärnor briljerade med virtuos sång i stiliserade historiska dramer fyllda av maktkamp, moraliska dilemman och kärleksintriger. I centrum finns en härskare med stor auktoritet, ett par unga hjältar som sätter sig upp mot makten och rivaliserar om dramats två åtråvärda unga kvinnor som slits mellan olika lojaliteter.
Huvudrollerna sjöngs av en tenor, två kastrater och två sopraner, och flankerades av ytterligare några understödjande roller. Handlingen drivs framåt i secco-recitativ, halvt talade partier som oftast ackompanjeras endast av en cembalo, medan tankar och känslor kommer till uttryck i lyriska melodier och akrobatiska koloraturer i långa, raffinerade och känslosamma da capoarior tillsammans med orkestern. Da capo – från början – innebär att den första delen av arian tas om, och i reprisen ges sångaren stort utrymme för improvisation och egna utsmyckningar.
John Gully: In the southern Alps (1881)
MITRIDATE TAR FORM
Librettot som Wolfgang fick i uppdrag att tonsätta bygger på en tragedi av Jean Racine, och följer det typiska opera seriamönstret. Eftersom det var gott om tid innan operan skulle uruppföras, passade Leopold på att ta med sonen till andra viktiga italienska musikmetropoler som Venedig och Verona, och till påsken kom de till Rom.
Där fick Wolfgang höra Gregorio Allegris undersköna Miserere som då endast framfördes under stilla veckan, resten av året var noterna nogsamt inlåsta. Det sägs att Wolfgang efter en enda genomlyssning skrev ner hela det niostämmiga körstycket, och återvände till Sixtinska kapellet senare i veckan för att kontrollera att han memorerat rätt.
Efter vistelsen i Rom fortsatte de till Neapel och sedan till Bologna, där de tillbringade sommaren. Den 14-årige Wolfgang insöp girigt alla intryck och musikaliska strömningar under resan, och när det var dags att börja komponera operan visste han vad som krävdes för att övertyga den italienska publiken. Han talade italienska flytande, och eftersom han tyckte mycket om vackra kläder inspirerades han också av det eleganta italienska modet.
EN STOLT PAPPA LEOPOLD
I mitten av oktober kom far och son Mozart tillbaka till Milano, där Wolfgang möttes av stor misstänksamhet. Han var ju så ung och oerfaren, och österrikare dessutom. Hur skulle han kunna komponera något så avancerat som en opera för den italienska smaken? Wolfgang tvingades skriva om flera av ariorna för att tillfredsställa de krävande operadivorna, men hann färdigställa de tre akterna till premiären den 26 december 1770, då han själv stod på dirigentpulten.
De kräsna milanesarna kom till Teatro Regio Ducale med stor skepsis, men fångades snart av skönheten och dramatiken i fjortonåringens musik. Premiären blev en stor succé, och pappa Leopold berättade stolt i ett brev hem att publiken efter varje aria ropade ”Viva il Maestrino”, leve den lille maestron!
Av Boel Adler
Kastrater var manliga sångare med sopran- eller altröst, och var hyllade stjärnor på operascenerna långt in på 1800-talet. Kastreringen skedde före målbrottet, så att den ljusa barnrösten bevarades medan kroppen växte och lungorna blev större, vilket gjorde att kastrater kunde sjunga starkt och klangfullt och hålla långa fraser.
Eftersom de börjat sin musikutbildning tidigt kunde de bli mycket skickliga musiker. Framgångsrika kastrater tjänade omåttligt mycket pengar, vilket gjorde att många familjer lät kastrera sina söner i hopp om att de skulle göra operakarriär, men det var få förunnat att nå så långt.
Kastrering förbjöds i Europa i slutet av 1800-talet, och en av de sista kastraterna var Alessandro Moreschi vars röst finns bevarad på inspelningar från början av 1900-talet. Idag sjungs en kastratroll antingen av en alt, en mezzosopran, eller en countertenor.
Allesandro Moreschi, ca 1900