Malmö Opera 75 år

Ingmar Bergmans tid på teatern i Malmö

1950-talet var Ingmar Bergmans (1918-2007) första storhetstid som filmskapare och teaterregissör. 1952-1959 var Ingmar Bergman regissör och konstnärlig rådgivare på Malmö Stadsteater. Under säsongerna stod teatern i centrum och under somrarna filmade han. Han gjorde dessutom många radiouppsättningar och sina första tv-regier

Innan Bergman rekryterades till teatern av teaterchef Lars Levi Læstadius regisserade han i november 1945 Strindbergs Pelikanen och sina två första egenskrivna pjäser; Rakel och biografvaktmästaren i september 1946 och Mordet i Barjärna i februari 1952, samtliga på Intiman. 1944-46 hade Bergman varit chef för Helsingborgs Stadsteater (26 år och den yngste teaterchefen i Europa) och blev därefter husregissör på Göteborgs Stadsteater till 1950.

I början av 1950-talet hoppades han få den tjänst han utlovats vid Dramaten. Dock innebar ett chefsbyte på sagda teater att den nye chefen inte menade sig behöva hålla detta löfte och plattade dessutom till Bergman med att han knappast höll måttet för Nationalscenen. Så Bergman antog erbjudandet från Malmö och beskrev senare tiden här som den bästa i sitt yrkesliv eftersom han fick "fullständigt fria händer". 

 

Åren innan änkan

Innan han tillträdde spelade han under sommaren 1952 in filmen Sommaren med Monika (premiär feb 1953). Som anställd regisserade han sin första pjäs Kronbruden på stora scenen. Strindbergs tragiska drama om Kersti som fött ett ”oäkta” barn, som ansågs vara djävulens verk, och som förhindrade modern att gifta sig i kyrkan som kronbrud, hade premiär 14 november 1952.

Samma höst fick Bergman idén till filmen Gycklarnas afton (urpremiär 14 sept 1953), som spelades in kring Simrishamn under våren och försommaren 1953 för att sedan filma En lektion i kärlek. (Urpremiär ett år senare 4 okt 1954, dvs några dagar efter premiären av Glada änkan.)

Hösten 1953 tog Bergman sig an nobelpristagaren i litteratur (1934) Luigi Pirandellos mest kända pjäs Sex roller söka en författare, premiär 21 november 1953 som spelade 41 föreställningar på Intiman. ”Vi har ingen annan verklighet än illusionen” säger en person i pjäsen, som i sig är en lek med illusion och verklighet, om människors vara och roller. Uppsättningen blev Bergmans första stora framgång på Malmö Stadsteater, man ansåg den dessutom vara teaterns dittills största konstnärliga prestation och vara ”utan motstycke på någon annan scen i Sverige” och menade att Malmö hade nu hade passerat Göteborg som Sveriges ledande teaterstad.

En knapp månad senare, 19 december, går Bergman till premiär med en dramatisering av Kafkas roman Slottet. Verket kretsar kring den namnlöse K som fastar i ett byråkratiskt nät och i egna skräcksyner på Intimans scen som Bergman i princip lät vara tom. Entusiastiska recensenter glödde i tidningarna – Bergman var ”svensk teaters mest aparta regissörsbegåvning”.

Några månader senare, 5 mars 1954, hade Strindbergs Spöksonaten premiär på stora scenen. I programmet skrev Bergman: ”När jag var tolv år läste jag Spöksonaten första gången, jag hade köpt den på ett antikvariat och hade tänkt mig att framföra den på min dockteater, namnet attraherade mig synnerligast.” Längre fram skriver han:

”Man kan möjligen säga att aftonens föreställning är ett kärleksbarn”

 Bergman refererade ofta till Strindberg som sin livslånga följeslagare. Tretton år tidigare hade han satt upp pjäsen i en halvprofessionell uppsättning i Medborgarhuset i Stockholm. Bergman var redan känd som demonisk regissör och recensenterna förväntade sig förmodligen något i hästväg – pjäsen är som bekant rasande i sitt vanvett och människohat – men här, konstaterar Svenska Dagbladet, har ”det stigit fram en teaterskapare av helt annan mognad, balans och omdömesgillhet än förut”.

 

Glada änkan

Under sommaren 1954, spelade Bergman in filmen Kvinnodröm (urpremiär 22 aug 1955). Efter detta sätter Bergman upp en operett. Pressens förhandsskriverier menade att operetten Glada änkan, som skulle vara teaterns 10-åriga jubileumsföreställning, var en kvalitetssänkning. Tidningarna var inte nådiga varför teaterchef Levi Læstadius kände sig manad att bemöta saken i uppsättningens program: ”Den 23 september 1944 invigdes Malmö Stadsteater med Shakespeares En midsommarnattsdröm.

Den 1 oktober 1954 spelar vi upp Lehárs Glada änkan. Det har inte saknats röster, som har velat beteckna detta som symtomatiskt. Ur programskillnaden har man sökt utläsa den allmänna nivåsänkning, som man med stigande ålder alltid är beredd att finna i utvecklingen.” Teaterchefen räknar sedan upp att repertoaren under det nya decenniets första säsong innehåller pjäser av Shakespeare, Molière, Ibsen och, ”om det vill sig väl kanske också en Strindberg. Två operor, ett självständigt balettprogram och svenska nyheter. Det är åtskilligt mer än vad vi orkade under vårt första år.” Fortsatt menade teaterchefen att stora scenen var som skapad för överdådiga uppsättningar avsedda för att tillgodose den allmänna smaken.

Bergman själv hade inga betänkligheter att regissera operett utan manade istället för respekt inför genren:

Glada änkan är som en underbar gammal fotogenlampa. Man måste vara försiktig och inte sätta elektriskt ljus i den. Den måste berättas med omsorg och får inte moderniseras.”

Rollen som änkan Hanna Glawari gick till Gaby Stenberg och till rollen som Danilo engagerades operasångaren Per Grundén, som vid den här tiden var engagerad vid Wienoperan. Glada änkan blev en publiksuccé. Uppsättningen kom också att förändra synen på Bergman som regissör - från svårmodig med specialitet på svarta dramatiska ämnen till humor, ironi och sprudlande livsglädje.

Det var ”Triumf! Triumf för Malmö stadsteater, dubbeltriumf för Gaby Stenberg, hundrafaldig till regisnillet Ingmar Bergman. /… / och sedan skulle man vilja krypa ner under möbeln, mumla en liten syndabekännelse och ta tillbaka allt man förut tänkt, sagt och skrivit om operetten som konstform” skrev Dagens Nyheter. Uppsättningen repriserades säsongen därpå, nypremiär 23 september 1955, och spelades sammanlagt 107 föreställningar för en publik om 154 978 personer.

 

Nästa pjäs, nästa och Don Juan

Samma månad (okt 1954) samarbetade Ingmar Bergman med balettmästaren Carl-Gustaf Kruuse i en balettuppsättning på stora scenen, Skymningslekar, där avsikten, som de skriver i programmets inledning, var:

” Fyrtio minuters okomplicerad lustbarhet, en vädjan till åskådaren att också leka.”

På samma gång infördes söndagskvällarna som balettkvällar – ”en nyhet som vi stulit från de europeiska teatrarna…” Strax efter nyår, 4 januari 1955, går Bergman till premiär med Moliéres Don Juan, pjäsen om den legendariske förföraren som samtidigt är en svidande vidräkning med kristenhetens hyckleri där Bergman visade upp sin insikt om teaterklassicism och modern scenkonst samtidigt som han införlivade sin egen religiösa bakgrund – recensenterna var lyriska.

En månad senare, 5 februari 1955, är det premiär på Tehuset Augustimånen på stora scenen. Bergman hade egentligen velat sätta upp Euripides Backanterna men både Levi Læstadius och Bergman kom fram till att de behövde en kioskvältare – publiken måste komma! John Patricks Tehuset Augustimånen, som uruppförts på Broadway i oktober 1953, är en skarp satir över den amerikanska ockupationen av Japan efter andra världskriget – och i stort sett västerländsk civilisation. Och publiken kom, 37 372 personer!

Ytterligare en dryg månad senare, 18 mars 1955, har teaterchefen Læstadius, Bergman och deras litteräre konsulent, dramatikern Sigvard Mårtensson, premiär på varsin enaktare de själva skrivit, Tre enaktare. Læstadius regisserade själv sin Fjäderboll och Mats Johansson regisserade Mårtenssons Världens ände, Bergman sin egen Trämålning. Bergman hade ett år tidigare uppfört Trämålning som radiopjäs. Radioteater var något som Bergman regisserade en hel del varje säsong. Trämålning är för övrigt en ”skiss” till filmen och mästerverket Det sjunde inseglet.

Sommaren 1955 spelar Bergman in filmen den sofistikerade komedin Sommarnattens leende, hans dittills dyraste film som premiärvisades 26 december 1955. Intellektuella svenskar dömde ut filmen som ”pekoral” men den utnämndes ett halvår senare till 1955 års bästa svenska film. Filmen blev också Bergmans internationella genombrott, den vann bl a Prix de l'humour poétique vid filmfestivalen i Cannes i maj 1956.

Teaterhösten började för Bergmans del med reprisen av Glada änkan. I nypremiärens program skrev Læstadius att han lät operetten komma tillbaka – ”inte för att spara in en uppsättning” utan för att han ”hade en känsla av att åtskilliga tiotusental önskade få sen den.”

 

Kvinnornas Bergman – apropå manlighet

27 oktober 1955 regisserar Bergman uruppförandet av Vilhelm Mobergs pjäs Lea och Rakel: ett kvinnodrama (som Moberg påbörjade efter han avslutat Invandrarna 1952). Pjäsen är en dramatisering av Gamla testamentets historia om Jakob som gifter sig med de två systrarna Lea och Rakel, som blir fiender utan att vilja det – en pjäs som behandlar hur kvinnor kan vara fångar i ett system; omvärlden, sin far och sin make (och som för övrigt var Max von Sydows första Bergmanpjäs).

Bergmans nästa pjäs, med premiär 28 januari 1956 på Intiman, var Bruden utan hemgift av den ryske dramatikern Aleksandr Ostrovslij, som la grunden till den moderna ryska teatern med sin realism och samhällskritik. Bruden utan hemgift är en satir över det borgerliga samhället som Bergman förvandlade till en ironisk kritik av det manliga släktet.

I denna artikel om Bergmans tid på teatern var inte tänkt att behandla Bergmans privatliv utan fokusera på hans pjäser i Malmö. Kvinnor står oftast i centrum i Bergmans verk och blir med tiden allt inträngande. I hans privatliv var det gott om kvinnor, han gifte sig fem gånger och hade flera både längre och kortare förhållanden – några av dem var Sveriges genom tiderna främsta skådespelare. Helt kort kan just här berättas: Översättaren till Bruden utan hemgift var Gun Bergman, Ingmar Bergmans tredje hustru som han var gift med mellan 1952-1959, dvs hela hans tid på Malmö stadsteater.

”Hela världen” vet dock att Bergman, som 1952 skiljt sig från Ellen Bergman för att gifta sig med Gun, samma år påbörjade inspelningen av Sommaren med Monica där det tände till mellan honom och Harriet Andersson. Paret flyttade genast ihop och hade ett förhållande i tre år. Bergman engagerade Harriet Andersson till Malmö Stadsteater för perioden 1953-56. (Hon spelade bl a i pjäser Bergman regisserade; Sex roller söka en författare, Slottet, Spöksonaten, Don Juan och Lea och Rakel. (Filmer, förutom Sommaren med Monika, Gycklarnas afton, En lektion i kärlek, Sommarnattens leende och, senare; Såsom i en spegel).

1955 blir Bergman istället ihop med Bibi Andersson. De hade träffats 1953 när Bergman spelade in reklamfilmer för tvålen Bris (hon gick på Dramatens elevskola 1954-56) och han engagerade henne till Malmö Stadsteater för åren 1956-59. Hennes första pjäs i regi av Bergman blev i rollen som Karin Månsdotter i Strindbergs Erik XIV. Andra Bergmanpjäser; Peer Gynt, Misantropen, Sagan, Ur-Faust och Värmlänningarna. (Filmer bl a Sommarnattens leende, Det sjunde inseglet, Smultronstället och, senare; Persona.)

 

Fortsatta teatersuccéer

Sommaren 1956 spelar Bergman in Det sjunde inseglet (urpremiär 16 februari 1957) och med det kom en vändning i hans filmkarriär: han slutar med filmkomedier (ett råd han sägs ha fått av Bibi Andersson) och påbörjar de svårtillgängliga existentiella dramer som kom att få stora internationella publikframgångar.

Tillbaka på teatern hösten 1956 påbörjades repetitionerna av Katt på hett plåttak med premiär 19 oktober på stora scenen. Tennessee Williams Pulitzervinnande pjäs om girighet, lögner och sociala konventioner och laddad med sexuell energi spelades detta år på fyra teatrar i Sverige. Bergmans uppsättning fick lysande recensioner och spelades 34 föreställningar för en publik på 33 631 personer.

Därpå gav han sig kast med Strindbergs shakespearianska drama Erik XIV, också den på stora scenen och med premiär en och en halv månad senare, 7 december 1956. I pjäsen tar Strindberg som bekant ner de höga personerna från sina piedestaler, låter kungen balansera på vansinnets rand och som dessutom gifter sig med en kvinna av folket, Karin Månsdotter.

Bergman bekräftade sin storhet som Strindbergtolkare även om några recensenter hade problem med tolkningen. I Erik XIV spelade Ingrid Thulin rollen som Agda, Eriks mesta frilla innan han gifte sig med Karin Månsdotter som några månader fick vara drottning Katarina av Sverige. (Ingrid Thulin kom att medverka i åtta av Bergmans filmer, den första Smultronstället blev hennes genombrott. Hon hade 1952-1955 varit gift med Claes Sylwander (som senare,1983-1989, var Malmö Stadsteaters chef, hon hade 1956 just gift sig med Harry Schein, som 1963 grundade Svenska Filminstitutet.)

 

 

Peer Gynt, TV-teater & film förstås

Efter trettonhelgen 1957 påbörjade Bergman repetitionerna av Ibsens stora drama Peer Gynt om den egotrippade storskrytaren Peer som ett övernaturligt väsen säger åt att ”gå udenom” det vill säga väja för alla obehagliga problem, vilket blir hans livsprincip genom alla äventyr. Med en storartad Max von Sydow i titelrollen i en uppsättning med 90 skådespelare under de fem timmarnas 33 scenväxlingar (trots att Bergman strukit två av de fem akterna) och en scenbelysning ingen tidigare sett på teaterns stora scen. Premiär 8 mars 1957.

Därpå gör Bergman sin första TV-teater. I Sverige började TV sändas 1954 men i Malmö kunde Bergman se dansk tv innan dess (DR startade 1951) och var mycket intresserad av mediet. Han repeterade Hjalmar Bergmans pjäs Herr Sleeman kommer i Malmö och hela uppsättningen skickades upp till TV-studion i Stockholm för direktsändning 18 april 1957 - det blev tittarsuccé.

Förutom sommarens inspelning av filmen Smultronstället som premiärvisades på annandagen samma år, spelade han under våren in filmen Nära livet (utspelar sig på en förlossningsklinik) som premiärvisades 31 mars 1958 och som storligen prisades i Cannes.

 

 

Misantropen – en oavsiktlig en känga

I programmet till Bergmans uppsättning av Molières Misantropen på stora scenen 12 december 1957skriver teaterchef Levi Læstadius att ”få vuxna svenska teaterbesökare torde ha kunnat undgå att se ett eller flera Shakespeareskådespel, medan Molière däremot är en ganska sällsynt gäst på repertoaren.” Möjligen var det på grund av ”ofelbara rykten om tråkighet” som han menade ”Ingenting kan vara felaktigare och ingenting beklagligare”.

Bergman, som läst Molière och funnit honom just tråkig, hade blivit helt omvänd när han i Paris 1949 upplevde Misantropen på Comédie-Française – ”färgrikt, muntert och vildsint”. Nu skulle han själv sätta upp den. Trots att han beklagade sig över att han endast fått 18 repetitionstillfällen blev uppsättningen så bra att en kritiker från Stockholm förslog att hela Dramaten skulle stänga och åka till Malmö på studiebesök för att lära sig spela Molière!

En knapp månad senare, 2 januari 1958, var det nypremiär på Peer Gynt och i februari gör han sin andra tv-uppsättning, commedia dell’arte föreställningen Venetianskan.

 

 

Sista pjäsen på Intiman

Därpå, 12 april 1958, går han till premiär med Hjalmar Bergmans Sagan, en drömsk fantasi om flickan Sagan som dränkts i en källa av sin käresta och hundra år senare stiger upp ur vattnet och försöker främja kärleken i människornas öden. Hjalmar Bergmans hustru Stina Bergman skrev i programmet att hon och Hjalmar bestämt att pjäsen inte skulle visas förrän efter de båda var döda – ett löfte hon höll i 23 år. Hjalmar Bergman skrev pjäsen 1919 och Peer Lindberg fick sätta upp den 1942, 11 år efter författarens död.

Ingmar Bergman hade satt upp pjäsen på Helsingborgs stadsteater 1945 och året därpå gjort den som radioteater som en hyllning till författarens födelse för 75 år tidigare. Nu var det dags igen och uppsättningen blev Bergmans sista på Intiman. Pjäsen hade nypremiär ett år senare 14 mars 1959, denna spelomgång på stora scenen.

En dryg månad senare, 23 -25 april 1959, gästspelade Bergmans Sagan på Théâtre Sarah Bernardt i Paris efter att uppsättningen hade blivit inbjuden till den internationella festivalen Théâtre de Nations. På premiären satt bland andra författarna Albert Camus, Samuel Beckett och Eugen Ionesco och skådespelarna Ingrid Bergman, Jeanne Moreau och Juliette Gréco i salongen.  Under dessa dagar hade också filmen Smultronstället sin Parispremiär.  

 

 

Ytterligare en internationell teaterinbjudan

Bergman hade kvar ett par premiärer på stora scenen efter att han sommaren 1958 spelat in Ansiktet (urpremiär annandagen samma år som 1959 erhöll juryns specialpris vid filmfestivalen i Venedig). 17 oktober 1958 gick han till premiär med Goethes Faust. Goethe arbetade under nästan hela sitt liv med verket Faust. Bergman valde den version diktaren skrev som 23-åring, Ur-Faust.

I Bergmans tolkning är Faust, som säljer sin själ till djävulen, inte en vetenskapsman utan en brutal människa utan medlidande med någon, varför han och Mefisto kunde ses som en och samma; en människa och dennes skugga. Samtidigt blev Margareta en personifikation av ”det evigt kvinnliga” i stället för originalets oskuldsfulla flicka. Den brittiske teaterimpressarion Peter Daubeny bjöd in uppsättningen till London som 4 -9 maj 1959 gästspelade med åtta föreställningar på Prince’s Theatre i London. 

 

Bergmans sista på stora scenen

Bergmans sista uppsättning på Malmö Stadsteater, Värmlänningarna, hade premiär två månader senare, 19 december 1958. Bergman hade sett "Det sorglustiga tal - sång - och dansspelet" Värmlänningarna på Kungliga Operan som åttaåring och som yngling varit spelets regiassistent i samma operahus. Teaterchefen Lars Levi Læstadius skrev i programmet: ”Det svenska nationaldrama som uppförts mer än något annat inhemskt skådespel och för många generationer av vårt lands innevånare oftast varit den första kontakten med teatern – ibland också den enda/…/ 

På Malmö Stadsteater har den emellertid inte getts och när Ingmar Bergman nu får en gammal önskan uppfylld att iscensätta Värmlänningarna hos oss och därvid så nära som möjligt ansluta föreställningen till originaltappningen, så hoppas vi, att den icke bara ska visa sin hållfasthet utan också utveckla sin underbara efterromantiska charm och bli den julklapp med vilken vi har velat överraska publiken.” Sydsvenskans recensent skrev att den vitalt festliga uppsättningen hade ” det slags roande brist på respekt man kan tillåta sig gentemot något man älskar av hela sitt hjärta” och 36 292 personer fick en julklapp att minnas.

Säsongen 1958/59 och Ingmar Bergmans tid vid Malmö Stadsteater var till ända efter vårens repris av Sagan och uppsättningens gästspel i Paris och gästspelet med Ur-Faust i London.   

Ingmar Bergmans år på Malmö Stadsteater betraktas av många som hans bästa år som teaterregissör – så självklart anställde Dramaten honom - till slut. Men det är en annan historia.

 

Catarina Ek

Programredaktör / skribent