​Funny Brice

av Arne Järtelius

Mamma Rose var ungerskfödd, pappa Charlie fransman. Båda var judiskfödda och de hade som emigranter på 1880-talet slagit sig ned i New Yorks judiska Lower East Side. När Fania, familjens tredje (av fyra) barn, föddes 1891 hade familjen flyttat till Forsyth Street, vid den tiden ett område för stadens många irländare.

Fania blev till Fanny vid skolstarten och efternamnet Borach blev till Brice i samband med att hennes scenkarriär tog fart i vaudeville-showen The Girls from Happyland säsongen 1908–09. Fanny Brice kunde med det börja sin mer än 40 år långa och framgångsrika karriär inom showbiz USA.

Vaudeville i USA

Vaudeville, en fransk uppfinning som i USA upplevde sin storhetstid från tidigt 1900-tal fram till första världskriget, var som gjord för en scenisk nykomling som Fanny Brice. Flertalet av vaudevillens artister hade precis som hon nämligen sällan någon scenskolning bakom sig. De var för det mesta glada amatörer som hoppades att just deras nummer skulle ta publiken (och någon bokningsagent) med storm.

Flertalet av vaudevillens artister hade sällan någon scenskolning bakom sig

Vad USA-vaudevillen, en form av varieté, framför allt krävde av sina artister var att i bagaget ha ett antal slagkraftiga nummer som de sedan framförde till publikens oförställda glädje.

Tack vare ingen mindre än den då relativt okände och jämnårige kompositören Irving Berlin (1888–1989) fick Fanny år 1909 två nummer som hon levde länge och stort på: Sadie Salome, go home och Wild Cherries. Det senare stycket var en ragtimelåt med en klatschig text som Fanny glatt och utan krusiduller presenterade. Det förra, om den förföriska judinnan Salome, framförde hon iklädd en sjömanskostym som generöst avslöjade hennes yppiga former, och som hon sjöng med en starkt jiddischklingande accent. Så här kunde det låta:

Don’t do that dance, I tell you, Sadie.
Dat’s not a business for a lady.
Most ev’rybody knows
That I’m your loving Mose.
Oy, Oy, Oy, oy
Where is your clothes?
Sadie Salome, go home
Ev’ryone’s got the op’ra glasses
Oy! Such a sad disgrace
No one looks in your face
Sadie Salome, go home

Med det numret hade Fanny Brice, 17 år ung, funnit sin alldeles egen nisch på scenen. Förvisso var Fanny judiskfödd, men jiddisch var inte hennes språk – hon kunde bara några hundra ord – och någon större kontakt med judiskt liv och traditioner hade hon inte heller.

Vad hon däremot med bravur behärskade var att härma en dialekt och sedan framföra den på ett för publiken humoristiskt sätt. Det gjorde hon så bra att hon snart blev erbjuden ett treårskontrakt i en show som året runt turnerade i USA. Fanny the dialect comedienne was born.

Ziegfelds Follies

Efter det var det självklart bara en tidsfråga innan Fanny Brice skulle sugas in i den tidens största vaudeville-uppsättningar: Ziegfelds Follies. Vad de tre första uppsättningarna av den (1907–09) hade saknat var en tvättäkta comedienne som kunde ge den ett bredare innehåll än enbart sin ”glorifying of the American girl”. Det var precis vad Fanny kunde erbjuda. Hon träffade Florenz Ziegfeld på hans kontor. ”He spoke for a few minutes, telling me he thought there would be a place for me in the Follies.” Totalt kom Fanny att medverka i hela nio uppsättningar av Ziegfeld Follies mellan 1910 och 1936.

Vad Fanny däremot inte kunde var att dansa

En ganska kort tid efter sin scendebut hade Fanny filat på vad som skulle känneteckna hela hennes scenkarriär: parodi, dialekt och en fysisk humor. Till det ska framför allt läggas en väl utvecklad känslighet för vad publiken ville ha. Fanny fördjupade sig sällan i de manus hon fick sig förelagda. Istället kände hon vid varje framträdande sin publik på pulsen och gav sedan spontant vad den ville ha oavsett om hon spelade vaudeville, burlesk, musical eller ren teater.

Det räckte långt. Vad Fanny däremot inte kunde var att dansa. Alldeles i början av sin karriär hade hon ingått i ett eller annat dansnummer på scen, men hon placerades alltid längst bak i den uppträdande gruppen så att ingen skulle se hur illa hon rörde sig. Som tur var hade hon andra förmågor.

I början av förra seklet var det i USA totalt inne med vad vi idag kallar för etniska skämt – svårt förnedrande skämt, enligt många. Fanny framförde sina skämt framför allt med en grov jiddischaccent, men hon hade även utvecklat en irländsk-tysk hitt-på-accent som alternativ. Däremot vägrade hon, något som annars var mycket populärt vid den här tiden, att uppträda svartmålad (blackface) och sjunga någon stereotypisk s.k. coon song (hela 600 sådana publicerades under 1890-talet).

När det gällde det judiska var Fanny noga med att i sina memoarer påpeka att när hon uppträdde med något judiskt nummer på scen ”så gjorde jag mig aldrig rolig över rasen; jag var rasen”. Hon uppfattade sig till slut alltför mycket av ”rasen” att hon lät operera sin näsa – New York Times skrev i augusti 1923: ”Fanny Brice’s nose to be scaled down” – då hon började uppträda i diverse musikalkomedier lyckligt befriade från etniska skämtsamheter.

Fanny Brice hade en rik karriär vid sidan av Ziegfeld Follies. Förutom på scen uppträdde hon i tre (inte så framgångsrika) filmer, gjorde otaliga grammofoninspelningar och de sista åren av sitt liv och karriär medverkade hon med stor framgång i The Baby Snooks Show på radio.

barbra streisand i FUNNY GIRL

Snart har 70 år gått sedan Fanny Brice lämnade det jordiska, men hon lever i allra högsta grad vidare i Funny Girl. Den hade sin premiär på Winter Garden Theatre på Broadway i mars 1964. Den hade fått sin premiär mycket tidigare om det inte hade varit för svårigheterna att hitta rätt kvinna för rollen som Fanny.

Fanny Brices dotter Frances ville ha italienskättade Anne Bancroft i den rollen, men det blev till slut, och mot dotterns uttalade vilja, den Brooklyn-födda judinnan Streisand (om henne sade dottern efter deras första möte: ”There is no way she will play my mother!”) som med stor framgång fick rollen både på scen och två gånger på film.

Fanny Brice var gift tre gånger och hade två barn. Hennes stora kärlek och de båda barnens far var Julius Wilford ”Nicky” Arnstein men tycket var inte ömsesidigt och för det fick Fanny betala dyrt både med känslor och dollar. Han var en livs levande motsvarighet till den ”My Man” Fanny sjöng om i ett av sina paradnummer:

Cold and wet, tired you bet
But all that I soon forget
With my man
He's not much for looks
And no hero out of books
Is my man
Two or three girls has he
That he likes as well as me
But I love him!

Det är för övrigt samma undergivna kvinna som i ett av hennes andra paradnummer, Second hand Rose, där vi får veta: ”I never get a single thing that's new/Even Jake, the plumber, he's a man I adore/He had the nerve to tell me he's been married before”.

Fanny tar här farväl av sin publik med det som kom att bli hennes trade mark: en käck honnör där hon sedan sträckte ut armen i riktning mot läktaren och log sitt sneda leende med näsan i vädret.

 

Litteratur
Herbert G. Goldman, Fanny Brice: the Original Funny Girl (1991)
Barbara W. Grossman, Funny Woman: the Life and Times of Fanny Brice (1991)
Norman Katkov, The Fabulous Fanny (1952)