Richard Wagner – teaterälskaren
Fördjupning
Richard Wagner (1813-1883) revolutionerade musikdramatiken och skapade odödlig musik. Han var engagerad i Tysklands enande och ville skapa verk som speglade landets kulturella miljö. Förutom att själv skriva text till sina musikdramer skrev han en hel del annat. I sin överproduktion av teoretiska skrifter formulerade han sig om vitt skilda ting. På ett vidrigt sätt uttryckte han sitt hat mot judar, skrev obehagliga saker om allt franskt och om katoliker, han formulerade sig frånstötande om kvinnor. Han ville upphäva privat egendom samt avskaffa klasskillnaderna och pengar. Han ville mycket. Han ville bli beundrad. Och han älskade Teatern.
Richard Wagner föddes in i teaterns värld. Och med teaterns värld som förtecken börjar hans livsresa. En människas första kreativa impuls, beskriver Wagner halvvägs genom livet, är ingenting annat än tillfredsställa den instinktiva driften att imitera det som attraherar oss mest. Teatern var det som attraherade Richard Wagner mest.
I TEATERNS VÄRLD
Richard föräldrar Carl Friedrich och Johanna Wagner älskade teatern. Paret gick ofta på teatern och såg Schillers och Goethes nyskrivna pjäser och döpte sina döttrar efter deras hjältinnor. Leipzig var en kulturstad och spelade en viktig roll i tyskt kulturliv med sitt berömda universitet, sin årliga bokmässa och med en teater som hade en central betydelse. Förutom att vara en tillskyndare för stadens teater var Carl Friedrich amatörskådespelare och medlem i den teatergrupp som satte upp pjäser när någon ur den kungliga familjen besökte staden. Genom sitt teaterengagemang blev paret Wagner goda vänner med konstnären och sedermera skådespelaren Ludwig Geyer, en man som också möjligen kan ha varit Richards biologiska far. När Geyers teatergrupp var i Leipzig bodde han hos familjen Wagner, stimulerad av den kulturella miljön. Mycket talar för att han också sommarsäsongen 1812 skådespelade i Leipzig. Richard Wagner föddes 18 maj 1813. Ett halvår senare dog Carl Friedrich och i augusti 1814 gifte sig Johanna och Geyer.
Geyer var en välbetald och skicklig skådespelare, sångare och konstnär. Med målarens kunskap designade han också sina egna teaterkostymer. 1817 blev han kunglig saxisk hovskådespelare. Teatern genomsyrade hela Richards barndom. Till högtider i hemmet skrev Geyer mindre dramatiska kompositioner. Unge Richard växte upp och spelade teater med sina systrar och bröder. Några av dem kom att hänge sig åt scenen professionellt; Rosalie skördade succéer i Prag och runt om i Tyskland, Luise skådespelade tills hon gifte sig och Clara blev operasångerska som debuterade i Rossinis Askungen. Richards bror Albert var tenor och skådespelare som blev teaterchef på Hovteatern i Berlin 1857. Alberts döttrar Franziska, och Johanna skådespelade även de. Operasångerskan Johanna inspirerade Richard särskilt, hon kreerade den första Elisabeth i Tannhäuser och var tänkt till Brünnhilde i Nibelungens ring. Hon kom också att medverka i mindre roller vid det första festspelet i Bayreuth 1876.
Allt inom teatern intresserade Richard, gestaltning, kostym, scenografi, och musiken.
Geyer dog 1821 när Richard var åtta år. Oavsett vem som var Richards biologiska far var Richard en ”teaterns son” och teater var utan tvekan något som helt präglade både honom och hela hans familj.
DRÖMMAR OM SHAKESPEARE OCH BEETHOVEN
Det var Richards farbror Adolf Wagner, berömd litteraturhistoriker och språkvetare som personligen kände bl a Schiller, som introducerade Richard till de gamla grekerna, Shakespeare och Dante. Unge Richard bestämde sig för att bli poet och dramatiker. 15 år gammal drabbas han dock starkt av musiken när han upplevde Beethovens sjunde och nionde symfonier. I sin biografi Mein Leben (Mitt liv) berättar han om en dröm där han träffar Shakespeare och Beethoven, giganterna i sina respektive genrer. Wagner kom att se sig som Beethovens arvtagare och han vördade Shakespeare som den störste poeten någonsin. 16 år gammal inser Richard det oslagbara med kombinationen dramatik och musik när han upplevde operasångerskan Wilhelmine Schröder-Devrient. Det är då han bestämmer sig för att bli operakompositör. (Självklart kommer han ihåg händelsen som att hon sjöng i Beethovens Fidelio – men forskning tyder på att han snarare hörde henne i Bellinis I Capuleti e i Montecchi!) 20 år gammal blir han kormästare i Würtzburg och skriver sin första opera Die Feen. Två år senare avslutar han sin andra opera Das Liebesverbot (Kärleksförbudet) baserad på Shakespeares komedi Lika för lika.
Richard Wagner var en teaterälskande poet som närde stora dramatiska och musikaliska planer. Hans drömmar kom att spela en stor roll, de drömmar han formulerade om dagen likaväl som de han drömde om natten.
GESAMTKUNSTWERK – ETT ALLKONSTVERK FÖR GEMENSKAP
En av hans drömmar var allkonstverket. Han myntade begreppet under sina radikala år i essän Die Kunst und die Revolution (1849). Han ansåg att samtidens operor var för ytliga. Med det antika grekiska dramat som förebild (särskilt Aiskylos tragedier) blev hans recept att dramatikens tyngd måste förenas med musik. Det optimala konstverket skulle formas genom föreningen av alla de olika konstarterna; ett totalkonstverk bestående av poesi, musik, dans, dramatik, bild, skulptur. Han baserade delvis sina idéer på de gamla grekiska festspelen till gudarnas ära. Efter en inledande dag med en procession framfördes tre dagar i rad tragedier från tidigt på morgonen för att avlösas av sångspel på kvällarna. Wagners operatetralogi Nibelungens ring är skapad som ett sådant festspel, en scenfest för tre dagar och en inledande kväll.
I det gamla Grekland var teatern ett centrum för den intellektuella och politiska debatten. Det var inte bara de olika konstarterna som Wagner ville förena utan också den sammankomstliga aspekten av teatern. Det sociala, etiska och religiösa skulle också förenas. Det var ett slags gemensamhetskonstverk som han förespråkade för framtiden. Med åldern lämnade Wagner mycket av sin revolutionära retorik bland annat slutade han använda termen ”Gesamtkunstwerk”. Han gav dock aldrig upp sin övertygelse om musikdramats estetiska potential. Och han kom att bygga sin teater.
TEATERN I BAYREUTH
Wagner formgav själv sin teater och hans nya scenrum kom att stå modell för många teaterhus under 1900-talet. Han förkastade den klassisk italienska hovteaterns form, där det vara lika viktigt att synas som att se. I Bayreuth finns endast parkett och man ser i princip lika bra överallt i salongen, också tack vare en kraftigare golvlutning. En annan omvälvande nyhet var också att det skulle vara mörkt salongen och att salongsdörrarna skulle vara stängda. Konstens höga uppgift, menade Wagner, upplevs där människorna som i ett tempel blir deltagare i en mytisk gemenskap. Musiken kommer strömmade ur ett djupt placerat dike, som från en osynlig orkester. Hans ursprungliga tanke var också att föreställningarna skulle vara gratis.
KONSTEN SOM RELIGION
Redan från första början var det tänkt att festspelhuset skulle innesluta ”världens största, djupaste hemlighet”: här skulle man uppleva en reningsrit och pånyttfödelse bortom det vanvördiga. Festspelhuset skulle vara ett konstens graalslott (eine Gralsburg der Kunst) som han beskrev det för sin mecenat Ludwig II i augusti 1873.
Wagner skriver att dåtidens sekteristiska religionsförvirring skulle komma att inordna sig i framtidens konstverk. Föreställningen om konstreligion eller religionskonst hade många kulturella förgreningar under 1700-1800-talen. Wagner menade att konsten skulle bli viktigare än vetenskapen, filosofin och politiken. Det var en omkastning av Hegels hypotes att konst och religion i framtiden skulle komma att ersättas av filosofin (den rena tanken). I Religion und Kunst, 1880, slår Wagner fast att just där religionen börjar bli konstlad överlåts ansvaret för bevarandet av den till konsten själv. Konsten, menade han, använder samma mytiska symboler som religionen, den använder samma metaforer och samma slags idealiserade presentation för att avslöja den djupa sanningen som finns inom den. I detta låg också fröet till att Wagners verk snart inte längre uppfattades som spegelbilder av den politiska utvecklingen i hans samtid utan mer som bilden av en idealiserad framtid. Så kunde hans verk förvanskas inom den tyska kulturen under 1900-talets första hälft.
I sitt sista verk Parsifal behandlar Wagner spänningarna i en samtid djupt präglad av orolig andlighet, misstro och tvivel. Hela hans liv närde Wagner en fantastisk tro på teaterns förlösande kraft. Teatern; en plats där tid blir till rum.
Catarina Ek, programredaktör / skribent