Möt Ulla-Britt

 

Hur blev du rekvisitör?
Jag hade gått Kulturvetarlinjen i Lund och tänkte jobba med marknadsföring, men det råkade vara ett vikariat ledigt och det fick jag. På den tiden ansågs vårt arbete för okvalificerat, det fanns en rekvisitachef som hade det stora ansvaret. Intiman kallades för Lilla Loppelådan, där fick de nya lära sig jobbet. Jag började förstå att saker har sin betydelse. Skådespelarna måste ha något att hänga upp sina repliker på, man måste kunna skapa ett rum så att de känner sig hemma. Det är samma sak med kostymen, den är jätteviktig för dem. Men sedan kan också en tekopp vara lika viktig som kostymen. En rekvisitör fixar alltså fram prylar åt scenografen.

Måste man vara prylgalen?
Prylgalen behöver man inte vara, men i och med att man börjar jobba, får man en annan syn på saker. Ögonen vänjer sig vid att kolla in nya grejer. Man ser saker på nätet, i filmer, man hittar nya affärer.

Var hittar du det du behöver?
Det har varit en rolig utveckling. När jag började gick man in i affärer och pratade med de som jobbade. Visste man inte något, kunde man alltid gå in i en antikaffär och stå där och tjôta lite. Sedan var det gula sidorna. Nu är det nätet. Jag har just köpt två kungakronor från Kina. Det fanns inget bra i affärerna. Och nu för tiden sitter även scenograferna på nätet och hittar sina saker.

Måste man vara händig?
Jag är en kladdemaja, men jag är inte händig. Vi är fyra rekvisitörer och vi kompletterar varandra rätt bra. Jag är bra på att patinera och kladda, Titti är bra på att sy, Eva-Lena och Thomas är snickarkunniga.

Hur ser det ut hemma hos dig? Ett prylmuseum?
Det är raka motsatsen. Jag är inte en sådan som sparar. Men vårt lager på operan ser ut som det gör »för det kan vara bra att ha«. Fast vi har blivit bättre på att slänga, om vi vet att det är lätt att köpa nytt. Och på att använda gammalt till något annat. Vi har blivit väldigt duktiga på att bygga om saker.