Parsifal

Handling
I en skog nära borgen Monsalvat förbereder Gurnemanz och andra gralriddare ett bad i den heliga sjön för sin kung Amfortas, som har ett sår som vägrar sluta blöda. Den vilda botgörerskan Kundry kommer med balsam till kungen. Såret har en gång tillfogats Amfortas av förskjutne gralriddaren Klingsor – med den lans som sårade Kristus på korset och som gralväktarna nu förlorat till Klingsor. Bara en ren dåre, vis genom medlidande kan återta spjutet. Plötsligt störs friden av att riddarna tar fast en ung pojke som skjutit en svan. Det är Parsifal som följer med Gurnemanz till borgens tempel där riddarna än en gång tvingar Amfortas att fira gralsriten. Men ynglingen förstår inte vad han ser och drivs bort.

När Parsifal närmar sig Klingsors förtrollade trädgård frambesvärjer denne Kundry i den gestalt som en gång förförde Amfortas. Parsifal besegrar Klingsors styrkor och står oförstående inför trädgårdens kvinnliga blomster. Kundry berör honom djupare när hon vill avsluta skildringen av hans mors död med kärlekens första kyss. Nu förstår Parsifal orsaken till Amfortas sår och tar den heliga lansen från Klingsor, vars magiska borg störtar samman. Efter många år återvänder en luttrad Parsifal med lansen till gralriddarnas skog. Det är långfredag. Gurnemanz och Kundry – nu åter botgörerska – förstår att Parsifal var den rene dåre som Monsalvats gemenskap väntade på. De följs åt till det som skulle blivit gralriddarnas sista nattvard. Amfortas befrias från sitt lidande, Kundry från sin eviga återfödelse … Wagners sceninvigningsfestspel från 1882 når ett slut fyllt av nya frågor.

Medverkande
Stefan Johansson, chefdramaturg/regissör, upplevde Parsifal för första gången på Operan i Stockholm 1957. Han var tio år och tyckte att han förstod allt. Det sjöngs på svenska, hela uppsättningen var som en sagoberättelse och det var inte svårt att uppfatta som en enkel historia om en tonåring som övergett sin mor för att leta efter sin far. Kanske gestaltade sångarna människor i hans omgivning? Tio år senare började Johansson regissera på Studentteatern och grundade 1969 tillsammans med kamrater en egen scen, Teater 9 i Stockholm. Det blev över 50 uppsättningar där, utlandsturnéer och de första svenska teaterfestivalerna. 1988-95 var Johansson chef för Radioteatern. Som regissör och konstnärlig ledare har Johansson profilerat sig med radikala versioner av klassiker men också moderna dramatiker som Heiner Müller, Thomas Bernard och Elfriede Jelinek.

1997 blev Johansson chefdramaturg vid Kungliga Operan och har sedan dess inte regisserat på scenen. Samma år satte han upp en kompaktversion av Wagners Nibelungens ring i Dalhalla. Wagner blir det också nu – och det blir Parsifal – den opera som drabbade honom som mycket ung. Uppsättningen han såg 1957 var densamma som 40 år tidigare haft Sverigepremiär den 21 april 1917 och gavs ända till 1960. På dagen 95 år efter sin Sverigepremiär går Parsifal upp på Malmö Opera i Stefan Johanssons regi.

Följ regissör Stefan Johanssons blogg om Parsifal