Lakmé och de skiftande perspektiven
Malmö Opera har inte för vana att kommentera recensioner. Men den här gången har DN:s recensent Nicholas Ringskog Ferrada-Noli missuppfattat våra intentioner till en sådan grad att vi känner att vi inte har något val. Teaterchef Michael Bojesen förklarar. (Läs fler recensioner här).
Det är inte kutym att kommentera recensioner. En recension är en kunnig betraktares subjektiva upplevelse av ett konstnärligt verk. Alla har rätt till sin upplevelse.
Med det sagt vill jag ändå kommentera Nicholas Ringskog Ferrada-Nolis recension av Malmö Operas uppsättning av Lakmé. I sin text skriver han ”Regissören Raab har gjort det katastrofala valet att låta alla (vita) sångare som spelar indier sminkas med blackface, det mest rasistiska greppet i scenkonstens historia. Här dock inte i färgen svart, utan i blått, för att ge en komisk effekt kanhända – men det förändrar ingenting”.
Det är naturligtvis vare sig Nicola Raabs eller Malmö Operas intention.
Då Léo Delibes Lakmé hade premiär 1883, stod det koloniala Storbritannien vid sin höjdpunkt. Men det libretto Delibes valde att använda är ingen hyllning till den brittiska överhögheten över Indien. Delibes är ingen modern postkolonialist, men det är ingen tvekan om var hans sympatier ligger – hos de som försöker överbrygga klasskrankorna.
Trots det finns det problem med att närma sig Lakmé 2017. I programmet skriver Raab följande om de svårigheter hon och hennes team ställts inför.
”Vi kan inte ens försöka skildra ett Indien, vi har ingen insikt i varken ett samtida eller historiskt Indien.”
Hon fortsätter:
”Min och det konstnärliga teamets uppgift har blivit att visa operans olika perspektiv.”
I första akten ser vi handlingen ur Lakmés perspektiv. En ung kvinna, inlåst i ett till fabrik slarvigt ombyggt tempel. I sina dagdrömmar flyr hon den torftiga verkligheten till en magisk trädgård, illustrerad med hjälp av Martin Eidenbergers vackra projektioner. Gérald, en ung omogen soldat i den brittiska koloniala armén, bryter sig in och delar villigt hennes fantasiser.
I den andra akten, där många på scen är blåmålade med röda läppar, enligt mönster från kulten av den indiska guden Shiva, är perspektivet ett annat.
”I akten dras ”Indien” till sin spets och utmålas genom den skeva brittiska synvinkeln, framför allt den engelska guvernantens karikatyrmässiga idé om landet” säger Raab.
Detta understryks dessutom av guvernanten miss Bentsons uppträdande – förvirrat, skräckslaget och med en total brist på förståelse för världen runt henne och människorna i den.
Varför då spela en opera som Lakmé, om den nu är så lätt att misstolka? För det första är det en berättelse om den vita koloniala blick som fortfarande färgar västerländsk syn på platser som Indien. Den blicken förtjänar att undersökas. Operan innehåller också några av de vackraste musikstycken som någonsin skrivits. Blomsterduetten och Klockarian är stapelvara i reklam, tv och film, men ingen har hört dem i rätt musikalisk kontext i Sverige sedan 1943.
I slutet flyr Lakmé in i döden, ett offer för såväl sin faders förtryck som från sin älskares svek. Hon dör framför fötterna på de britter som bär det yttersta ansvaret för hennes olycka. Det är ett ”hundestarkt” slut.
Michael Bojesen, teaterchef